Funderingar i vardagen

Livet går vidare

2008-03-10T10:41:00.005+01:00

Till sist har jag gjort upp med demonerna i Kbh och beger mig nu hem. Hem till Sverige. Nu har jag lämnat byen både fysiskt och mentalt. Äntligen.

Attack

2008-03-03T00:10:00.003+01:00

Snuvig, snuvig och åter igen snuvig. Varför vill alla bacillusker äta på mig? Kanske ska börja knapra piller igen, och bidra med lite fler resistenta bakterier. Eller så låter jag bli.

Uppdrag slutfört

2008-03-01T15:36:00.004+01:00

Iförd träningskläder, åkandes på ett par ordentligt klistriga skidor och med stavar som sitter bergfast i handen såg jag skylten efter klättrandet upp för den första branta backen: Mora 88 km.
En aning knäckande, men ibland överraskar man sig själv med att ens hjärna har en förmåga att dra fram den mest positiva sidan av sig själv. -88, det var ju det året Celine Dion vann ESC. -78, då föddes jag, -68 föddes min bror osv.
Sträckan i kilometer, blev omvandlat till årstal med diverse människor som var födda eller särskilda händelser som hade hänt just det året. Fint, och effektivt. Är det det som kallas mental fokusering?

Vackert väder, fina spår och glädje som byttes till lite mindre fina förhållanden de sista 3 milen. Soggiga uppkörda spår, ett lätt regn och skidor som sög fast i den blöta snön. Inte mycket fick man gratis, eftersom det även var ett evigt kryssande runt människor som inte kunde fatta att högertrafik även gäller skidåkning. Bitvis jobbigt, men vilken njutning när jag gick i mål.

Jag gjorde det! En euforisk känsla fyllde min kropp, och ibland har jag svårt att förstå att det är sant. Jag har åkt 90 km i Fäders spår.

Inlåst

2008-02-19T19:34:00.003+01:00

Att kalla mig flitig bloggskribent vore att överdriva, men nu kanske ett tappert försök görs igen. Känner att mitt bloggskrivande börjar likna min sällan använda dagbok, och som verkar ha en tendens att upprepa ens invanda mönster. Lustigt. Här finns nog förklaringen till varför man inte blev journalist; stackars ens arbetsgivare i sådana fall eftersom man skulle vara vansinnigt oproduktiv.

Sitter inlåst på sjukhuset, då dörren till omklädningsrummet har gått i baklås. Ett febrilt försök att öppna dörren var totalt verkningslöst. Tvärdött, inte en tillstymmelse till att ens kunna vrida upp låset. Fan.
Ringer växeln, som kopplar mig till nån sur vaktmästare. Jaha, har du glömt nyckeln? Nej, jag kan inte få upp låset! Har du provat? Vad tror du?! Men det kommer kosta 1100 kr för att öppna. Jaha, men det tänker inte jag betala, det får nån annan fixa. Jag måste hem. Det kommer ta lite tid innan jag kommer, jag är nämligen 4 mil bort, och det är jag som är i beredskap. Vilken idiot! Sen när är en som är jour 4 mil bort! Tänk om jag skulle säga samma sak, då hade det blivit ramaskri!

Vrålhungrig, sur, och lite lätt uppgiven sitter jag nu och häckar på sjukhuset. Kan inte komma åt mina kläder, inte min bilnyckel och ingen hemmanyckel. Nu gäller det att mobilisera alla positiva tankar som finns i huvudet. Det är iallafall varmt härinne.

Vardagsnjutning

2007-12-04T21:51:00.000+01:00

Vilken vinterdag! -3, snö och en sol som lyser från en klarblå himmel. Snön knastrar under skidorna, och med starka armar stakar jag mig fram i spåret. Här finns svaret på alla mina tvivel; skidåkning genom ett vackert vinterlandskap som skapar lust. Lust att leva, lust att upptäcka, lust att utmana min kropp.

Reflektion

2007-12-01T18:07:00.001+01:00

Det vita guldet har äntligen kommit till min lilla stad, och inom mig finns en känsla av lycka, men jag är för trött för att riktigt kunna känna det fullt ut.
Vill ut och pulsa runt, slänga mig ner för backarna och glida fram. Kunde ha gjort det idag, men den duktiga tjejen inom mig sa: Ta intro på akuten istället, du kommer lära dig mer. Så här sitter jag nu, 9 timmar senare, trött och lite frustrerad. Skidåkningen fick vänta.

Men den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.

Hela landskapet är inbäddat i en vit skrud, som ger ljus i natten. Det gnistar från träden, och i alla hem finns värmande ljus. Ljusen som plockar fram den ombonade känslan av trivsel. Vill stanna upp och se in i hemmen, för att bilda mig en historia om de öden som sker därinne. Vad tänker de?

Jultid; en tid för reflektion, omsorg och glädje, men som för många är kravfylld och ångestladdad. Varför skapar förväntningar sådana frustrationer hos människan? Vill hjälpa dem att inse att det onda mönstret kan endast förhindras av en själv. Sund egoism, värna om sig själv. Kalla det vad du vill, bara människan inte går under.

Tillbaka till verkligheten

2007-11-14T18:06:00.000+01:00

Blandade känslor när jag åter är på svensk mark. Skönt att vara hemma i mitt eget hem, där allt är sig likt, men också en känsla av tomhet. Var det det?

Så många möten med spännande människor, insyn i en annan kultur, utvecklande av den egna personligheten. Att resa väcker lusten att resa igen. Världen känns liten och jag vill se mer. Mer kultur, mer äventyr.

Har ett äventyr framför mig hemma, fast på ett annat plan. Medicinplaceringen. Mer spännnade sjukdomar, men även mer komplext. Svårare. Kanske kan stilla min reslust, eller kanske tvärtom. Det får tiden utvisa.

Vad håller annars danskarna på med? Valet idag är en skam för deras land. Trist.

Fodelsedagsbarnet

2007-11-09T21:45:00.000+01:00

Det har vill jag uppleva lite oftare. Hemmagjord marangsviss med ljus i, svenska toner i mitt ora och jag vaknar upp i min vaningsang i Rio de Janeiro. Solen lyser fran en klarbla himmel, det stora bla havet med de enorma vagorna vacker mitt barnasinne och vi spelar strandtennis. Kan absolut inte klaga over nagonting alls.

Livet ar bra harligt ibland. Att 30 ligger inom rackhall, struntar jag fullstandigt i. Kanske kommer angesten imorgon.

Svensk

2007-11-04T18:02:00.000+01:00

Installningen till livet i Brasilen verkar vara valdigt avslappnat. Inte forcerat, eller inriktat pa success. Vara i nuet, hanga pa stranden, trana och se vacker ut ar viktigare an att tjana pengar och ha "lyckat liv". Egentligen ar installningen valdigt fin, men inom mig kommer den svenska sidan fram som sager: Ska du inte ta och gora nat vettigt av livet??

Vad svensk man ar trots att man vill forneka det.

Nu har vi kommit till Rio, efter att ha varit 10 dagar i Bahia, den mest fargtstarka delen av Brasilien. Den delen av Brasilien har stor influens av Afrika eftersom det var dit slavarna togs for att arbeta pa sockerplantagerna. Kulturen ar valdigt afrikansk, och overallt dansar folk capoiera, samba och man hor toner av reggae och afrikansk musik. Manniskorna har vacker chokladbrun farg, dreads och surfshorts eller bikini, vilket fick mig att ett tag undra om jag var pa Jamaica.

Rio ar som ett vykort. Igar badade vi pa Copacabana, och det kandes overkligt att vara dar nar det ar kallt och ruggigt hemma.

Himmelriket

2007-10-30T16:50:00.000+01:00

Tror jag har hamnat i paradiset. Turkosblatt vatten, vajande palmer, sol fran en klarbla himmel och bast av allt; hangmattan pa balkongen ca 5 meter fran havet dar man kan anjuta vackra manniskor som tranar capoeira till harlig brassemusik pa stranden. Morro de Sao Paulo, on utan bilar och med gator utav sand.

Jag vill inte hem.

Vad ska jag gora i min lilla smastad, nar jag kan jobba har? De behover sakert en lakare har ocksa. Fast det blir nog trakigt i langa loppet att bo har.

Borta bra, men hemma bast. Eller hur var det nu?

Bilder fran Itajubá

2007-10-22T22:15:00.000+01:00

Tankar och forvantningar innan motet med familjen. Annamaria samtalar med Nino.

Mamman har kommit fran jobbet. Bryter ihop. Haller nastan pa och ramlar ner for trappen pga alla kanslor som kommer over henne.

Ar angerfull och kramar Annamaria, grater och ber om forlatelse. Vill inte leva.

Ett annat valdigt laddat mote. Bror Julio, 31 ar. Aldst av syskonen.

The Twisted Sisters. Patricia 30 ar, Pricilla 25 ar, Danielle 23 ar, Annamaria 28 ar, Michelle 20 ar. Pappan kom tillbaka fyra ar efter Annamaria blev bortadopterad. Det ar i allt 6 syskon.

Storsta delen av Annamarias familj. Pappan och en syster saknas.

Ett annat liv

2007-10-22T21:11:00.000+01:00

Var borjar historien? Historien om min aldsta van, som funnits i mitt liv genom vatt och torrt sedan jag var 2 ar. Vi som slitit, skrattat, lekt, gratit och brakat oss igenom livet, for att 26 ar senare ha utvecklat var vanskap till ett systerskap.

Vi kunde aldrig nagonsin ha motts.

Annamaria foddes i Brasilien, av sin biologiska mamma som blev lamnad av sin man nar Annamaria lag i magen. Ensamstaende med 3 barn, alla under 2 ar, skulle bli en nastintill omojlig uppgift. Ett hjartskarande beslut togs; Annamaria bortadopterades. Overlamnades av sin biologiska mamma direkt till sina foraldrar som var utstationerade i den lilla staden Itajubá. Sverige blev hennes land.

Tillsammans har vi nu besokt Annamarias biologiska familj. En ara att fa folja med, och det ar svart att beskriva i ord de kanslor som kom och den upplevelse vi fick. Starkt, vackert, rorande och sorgligt, men mitt i allt detta ett gediget lugn. En naturlighet som gjorde det avslappnat och fint, trots det maktiga. Graten blandades med manga skratt, och fragorna och kanslorna fick sina svar.

Forvirrat sprak. Engelska blandades med portugisiska och svenska. Ett och annat ord spanska och italienska. Kommunikationen gick fint, mest tack vare fantastiska Nino, som kunde bygga broar over vatten.

Hur hade livet sett ut om Annamaria hade bott kvar? Jag ar glad att hon finns i mitt liv.

Annamaria lamnade Itajubá i tarar, men med en kansla av lugn inombords. Hon kommer tillbaka, kanske om nagra ar, men fragorna har stillats.

En skön fläkt

2007-10-14T22:49:00.000+01:00

Flippat. Nog rätta ordet för att beskriva helgens nöje i den lite större staden inte alls långt från min lilla, ja håla.

Flippat, men kul!

Hade min sista kvällsjour på kirurgen. Blev upphämtad och vi körde i 1 timme för att komma till grannstaden. Relationssnack i bilen. Alltid välbehövligt, och åter igen upplevde vi att vi alla hamnar i samma mer eller mindre intressanta resor genom relationsdjungelns inre, och detta måste diskuteras. Lika stimulerande varje gång.

I grannstaden var en show bestående av Mapei, coola tjejen/flickan/kvinnan från Roskildefestivalen, samt en lustig man iklädd en neonblå metallickfärgad kroppsstrumpa liknandes en kanin. Scotty the Blue Bunny. En jättekanin i genomskinliga platåstiletter som sprang runt i publiken och var allmänt närgången alla av det manliga könet.

De körde en burlesk show av anti-jantelagstyp. Otroligt befriande, och skönt. Drev med allt och alla, vilket får mig att känna en viss tillfredsställelse. Alla är inte stöpta i samma form.

Don´t let society define you. You should define society.

Tillbaka igen

2007-10-10T13:56:00.001+01:00

Så var man tillbaka efter två månaders paus. Kände att jag inte hade nåt intressant att skriva, och egentligen har jag inte det nu heller. Men what the hell. När jag sitter där på hemmet om en herrans massa år, kanske man kan hitta sina gamla inlägg i cyberspace och komma ihåg den produktiva tid i livet man en gång upplevde. Känna att då var jag levande, nu är det minnen.

Minnen är fina. Ska vårdas.

Nu är min kirurgplacering ett minne blott. Vad hände? Jag som just började. Har lärt mig nåt enormt, utvecklats i min yrkesroll, känner mig mer säker även om man aldrig kommer vara fullärd. Men vem är det? Att utvecklas är att känna sig levande.

Har bitvis varit hårt, men mest otroligt roligt. Har nog det bästa yrket man kan ha, och vilken tur att jag känner så. Jag som tvekade så enormt flera gånger under studietiden. Kickarna man känner när man har gjort nåt bra gör en hög. Kan man bli en drugjunkie av sitt jobb?

Doktor bluff

2007-08-12T21:36:00.001+01:00

En känsla av att vara en bluff gnager inom mig. En tom känsla inuti, som fyller upp mitt inre som seg svart tjära. Undrar om jag har landat rätt. Så mycket beslut. Hela, hela tiden. Alltid är man en nybörjare.

Vill vara erfaren.

Just idag, efter 14 timmar på akuten, känner jag mig håglös. Som ett stort svart hål som undrar om jag egentligen borde vara här. Jämför mig med andra och det känns som om mina kunskaper inte räcker till. Vill kunna allt, vet att jag inte kan allt och inser att jag aldrig kommer kunna allt. Blir frustrerad över att jag inte orkar läsa, fastän jag vill, och känner mig sämre än de andra. Är helt slut efter jobbet och alla tvära kast.

Kände mig osäker idag.

Vill jag det här?

Tålamodet satt på prov

2007-07-17T21:01:00.000+01:00

Lätt, det ska vara lätt att umgås med människor. Flyta på och inte vara krångligt. Intressant fenomen det där med personkemi. Visa klickar man med direkt, andra kan man umgås med i flera år utan att man egentligen kommer på samma våglängd.

Vad skapar detta? Var kommer det ifrån?

Detta gör sig definitivt gällande i kontakten med patienter. Var makteslös, kokade, ville skrika: men hör du vad jag säger??? Kunde ha mosat den andre, kände mig som ett stort svart hål. Hjälp. Vilken prövning för det professionella beteeendet och tålamodet.
Det enda som kom ut var väl valda ord, allt för att kunna övertyga. Kanske med lite mer tryck och en aning mer irriterad än vad som hade behövts. Måste vara självkritisk för att komma nånstans.

Övning ger färdighet.

Friheten är här

2007-07-15T11:19:00.000+01:00

Äntligen! Inte en dag för tidigt; internetuppkoppling hemma. Helt otroligt att det ska ta 6 veckor, i detta högteknologiska samhälle, för att få internet. Är det inte bara att trycka på en knapp? Eller måste de dra osynliga ledningar in i huset först? Jag fattar iallafall inte varför det ska ta så lång tid.

Långa kvällar och nätter på sjukhuset, sittandes i mörkret med en känsla av: Det här är ju absurt. Jag borde gå hem. Men vad gör man inte när man inte har internet hemma. Internet som jag nästan är beroende av.

Vad gjorde jag innan internet fanns? Det är ju lösningen på allt.

Ålder

2007-07-15T01:28:00.000+01:00

Funderar på åldersnojan som florerar i samhället. P3s Kvällspasset diskuterade det rådande klimatet bland dagens människor. Vi är mer stressade över att livet rinner förbi. Vill hinna uppnå allt, ett evigt eftersträvande efter självförverkligande samt tron på att vi för evigt är unga, och den stress som kommer när man inser att man är vuxen. Eller borde vara vuxen.
Allt man ville göra men aldrig hann eller inte vågade.

Men när är man vuxen? När man är 18, 25 eller 30? Eller är det inte åldern som bestämmer, utan vilket stadie i livet man är i? Börjat jobba, slutat plugga, gift sig, fått barn eller när man får första bilen? Eller är det den mentala mogenheten som bestämmer?

Själv känns det som jag står mitt emellan. Kan inte definiera mig själv. Känner mig vuxen och trivs med det, tar ansvar och känner det är skönt att ha fått mer kött på benen. Det som gör mig förvirrad är att jag i vissa situationer känner mig väldigt ung och oansvarlig, för att i en annan situation känna mig gammal och grå.
Känslan av att känna sig gammal skapas ofta av omgivningarna, vilket irriterar mig. Som om man måste vara och bete sig på ett speciellt sätt bara för att man är 28. Blir illa berör av det, för det känns som att jag blir reducerad till en siffra istället för att de ser mig: Sofia.

Fast irritationen försvinner ganska snabbt. Undrar bara hur länge åldersfokuseringen kommer sitta i? Vet att det är lätt att försköna gamla tider, men var det inte så att högre ålder gav större pondus förr i tiden?
Enligt P3 verkar samhället tycka att The Best Time is Gone när man är 24 år. Hemskt, med tanke på den mognad och insikt man oftast uppnår i högre ålder. Vad är den inte värd?

Konklusionen för ögonblicket är att jag har mycket tid till att tänka när jag guppar runt i en roddbåt tillsammans med 3 andra, och stillheten infinner sig för att långsamt invänta den efterlängtade fisken. Får nog fundera lite till.

Det andra livet

2007-07-13T15:19:00.000+01:00

Tillbaka i den lilla staden. Otroligt lugnt på jobbet, och tur var väl det för jag har mest gått runt som en zoombie. Känt mig överkörd av en ångvält mer eller mindre, efter den otroligt intensiva Roskildehelgen.

Borde ha semester igen.

Lugnet i stan behöver jag. Har varit ute och fiskat med killarna i veckan. Skönt för de säger inte så mycket, iallafall inte när de fiskar. Skönt att vila huvudet från allt och bara njuta av stillheten, den vackra naturen. Fotboll på onsdagar är också en klassiker. Ett gäng mer eller mindre galna killar, och så jag och en annan tjej. Känner sig som ett barn på nytt när man jagar en boll. Så vansinnig kul.

Vi feminina varelser borde bli bättre på det, att umgås under lek och aktivitet, även om jag självklart uppskattar fika och bra samtal. Det är fantastiskt. Är det något biologiskt, socialt eller rent av fördomar att det manliga släktet umgås under mer aktivitetsbetonade former medans kvinnor vill fördjupa sina relationer genom att analysera världen och sina omgivningar? Börjar automatiskt tänka: varför egentligen dela upp saker i manligt och kvinnligt?

Trivs i båda lägren, och vill ha det så.

För musikälskare

2007-07-11T16:07:00.000+01:00

Ett galet regnande, en fullständig leråker, ett klafsande i gyttja där ens stora skräck är att ramla och riskera att bli insmord i en gäggig sörja som stinker av: ja, skit.

Fast jag gillar det. Eller för att beskriva det mer; egentligen gillar jag inte själva tältandet i gyttjan där man vaknar upp stel som en pinne med ena armen i en vattenpöl, utan det är livet på festivalen som jag vill åt. Nu fick jag det bästa av världar. Sov i byen och hängde på Roskilde när koncerterna spelade. Otroligt bra musik, spännande människor och ett liv totalt olikt det man annars lever. En paus från omvärlden.

Fick frågan på jobbet om jag inte var för gammal för Roskilde. Den kommentaren kommer typiskt från människor som aldrig har varit där. Åldern spelar ingen roll, det är musiken man vill åt. Folk från alla samhällsskikt, alla åldrar och med vitt olika musiksmak. Det är det som gör Roskilde unikt.
Om vädret är på topp finns det inget bättre ställe för musikälskare.

Bäst i år? Så svårt. Många band har sin charm, och det man blir gladast av är de man inte känner till från början. Bra att vidga sina horisonter. Men Björk som förtrollade i ett hällande ösregn, RHCP som visade en annan sida av sitt musikaliska jag, Maipei med sitt coola band, eller varför inte vilt dansande till Trentemöller eller sjukt sköna The Whitest Boy Alive. Listan kan göras lång. Kan inte välja ett band, så svårt att gradera musik.

Åkte förresten förbi sjukhuset Roskilde, där jag var i klinik för bara ett halvår sen. Glad att jag inte jobbar där nu.

För övrigt är jag fantastisk glad över att jag satte ner foten, innan Roskilde, i min relation till honom. Det är en av de bästa sakerna jag har gjort. Känner mig flera kilo lättare och väldigt nöjd.

Trassel

2007-07-04T23:18:00.000+01:00

Så fruktansvärt jobbigt, ledsamt, så pinsamt men också en lättnad. Många känslor när ett uppbrott kommer.

Hemma hos min goda väninna. Hade känt mig sorgsen hela dagen. Hon fick mig att släppa fram mina känslor som välde ur mig. Grät, grät och grät. Kan inte må som jag har mått. Ofta har mina tankar kretsat kring honom. Han har dykt upp som gubben i lådan ett ex antal gånger. Det är inte sunt. Jag har levt med en gnagande känsla inom mig, där mitt liv i många fall har kretsat kring när jag ska träffa honom igen, utan att leva här i nuet. Detta har pågått i månader, med start innan jul. Förfärligt, kan gråta av bara det. Han som uttalat högt, klart och tydligt att han inte vill ha mig. Iallafall inte som kæreste.

Ändå har jag levt på hoppet. Fastän jag vet att vi är i helt olika stadier i livet, och förnuftet säger till mig att hitta nån annan som jag kan bilda familj med. Det där jäkla förnuftet kan ju slänga sig i väggen! Känslorna styr, iallafall i min värld. Det har varit två kolliderande krafter.

Nu hade jag målat upp en fantasivärld, som fullständigt krackelerade innan det ens har börjat. Har levt i bubblan, Roskildefestivalen, där allt skulle bli mysigt. Vi skulle lyssna på koncerter och mysa i tältet. Men hur gör man det, när han man drömmer om, vill leva ett fritt liv? Tycker jag är fantastisk, men men...

Han tänkte iallafall rationellt om någon. Du bor där, jag bor här.

Samtalet hos väninnan resulterade i att jag måste bryta. Bryta ordentligt. Inte som vi gjort tidigare: lovat att vi ska bryta men fortsatt skicka lite sms, nåt mail, skrivit på msn. Det fungerar inte. Jag har lagt mycket större vikt vid det än vad han har gjort. Blomman i mig har fått sin näring. Det har varit väldigt tydligt.

Kände mig kräkfärdig, ville gömma mig, hade examensångest. Vi bestämde träff och det tog på sin höjd 5 minuter. Han förstod, men vad hade man annars förväntat sig. Han hade ju inte lagt nån vikt vid vår relation.

För mig? En lättnad, men också en sorg. Den olyckliga förälskelsen.

Så kommer pinsamheten. Hade inte fått pengar för maten som vi åt, och jag varken har eller hade lust att bjuda honom på den. Kalla mig snål, det bjuder jag på, men det är inte det det handlar om. Jag känner mig i underläge. Blottar att jag tycker om honom, och vill därför inte bjuda. Kanske konstig logik, men så kände jag.

Var tvungen att ringa, inget svar. Skickade sms, ett till. Förklara situationen. Stod fast vid mitt ord: ingen kontakt, men ville ha pengarna. Mötas igen? Han hade lagt sig. Slutade med att jag fick ringa igen och ge mitt kontonummer. Allt för att jag ville ha det överstökat nu, och inte ha nåt hängande.

Detta var 3 gången gilt på vår tur genom livet. Kan inte ha nån som upptar min tid på det sättet, bara självdestruktivt. Nu får livet fortsätta. Det är rätt beslut.

Logisk kullerbytta

2007-07-04T11:53:00.000+01:00

Lustigt hur man kan skriva om en sak, men sen handla precis motsatt. Han som har upptagit mina tankar, kom in i mitt liv igen (fast inte på mitt intiativ) och lyckades röra till det. Igen.

Fikade länge när jag åter igen var på ferie i byen. Fin kille, som har sina dåliga sidor. Han med, precis som jag. Vi är väldigt olika på många sätt. Men förnuft och känsla går inte ihop och man ska sluta förvånas över hur folk beter sig. Ändå blir jag så vansinnigt arg på honom.

Arg för att jag inte vet var jag har honom. Arg för att jag är kär i honom. Arg för att han inte tar samma notis om mig, som jag om honom. Arg för att jag blir förblindad av honom, samtidigt som jag vet att det finns andra som egentligen skulle vara bätte för mig. Arg för att han upptar min tid, och min tankeverksamhet.

Det här svider när jag erkänner det.

Roskilde skulle bli hejdundrande roligt. Nu verkar det mest bli regn och ett saknande av honom. Hold op med og pive, og kig fremad. Var inte negativ.

Livets läxa

2007-07-02T22:01:00.001+01:00

Hörde idag en otrolig historia. En människa grundlurad i främmande land. Händer det bara vissa, eller skulle det kunna hända vem som helst? Känns som om det är större sannolikhet att det händer den tidigare sorten, dock medveten om att jag kan ha fel. Kanske skulle det även kunna hända mig. Känns dock som om vissa av oss har en medfödd skepsis mot andra, som ibland kan sätta käppar i hjulen, men som också kan göra oss medvetna om eventuella risker. En säkerhetsbarriär.

Han som blev lurad är fri i sinnet, kanske ska man kalla det naiv. Eller är det för starkt? Blev iallafall inte förvånad att det var just han, och inte nån annan jag känner. Känner mig lite dum att jag fick den känslan, men ibland undrar man varför inte varningsklockorna ringer hos vissa. Att kroppen säger nej. Det här är fel, backa. Hade jag reagerat likadant? Hamnat i samma situation? Svårt att uttala sig om, eftersom jag inte var där, men jag tror inte det. Eller hoppas.

Åter igen blir jag medveten om vilka vägar man kan ta i livet. En del bättre än andra. Har alltid önskat att jag ska vara mer öppen, hitta alternativa vägar, vara fri i sinnet. Utan att för den saks skull tappa fotfästet och hamna i problem. Har avundats dem som huvudstupa kastats sig in i nya kontakter utomlands för att suga in den nya kulturen, men känner nu att en viss skepsis nog bara är bra.

Den enda man kan lita på är sig själv. Låter cyniskt, men sant. Vi föds ensamma, och dör ensamma. Där emellan ska vi hantera relationer med andra, men sluta förvånas över hur folk beter sig. Vi är dem vi är.

Spöket

2007-06-27T16:25:00.001+01:00

Tillbaka på ferie i byen. Blicken vandrar över gatorna för att se människan som har upptagit mina tankar. Känner mig lite frånvarande och uppspelt, borde egentligen glömma, men så svårt när nån rör runt i ens känsloregister. Visste vad det var från början, en höstromans, men lyckades sylta in mig. Så otroligt osmart.

En sekunds tankefrihet, när jag står och hänger vid springvandet. Där mitt bland alla människor kommet han glidande. Han är i stan. Tror inte det är sant. Mina ögon stirrar, öppen mun och ett förvånat uttryck i ansiktet. Fortsätter stirra, vet inte var jag ska ta vägen.

Långt hår, en löst hängande skjorta och armybyxor. Ett flum, en bohem. Han går brevid sin vän, samma typ som han. Liknar två personer uttagna ur grungeeran. Känner mig förvirrad. Vad säger min magkänsla? Vet inte. Kan inte lita på mig själv. Blir helt plötsligt åter igen varse om våra olikheter. Känner mig malplacerad, och blir chockad över att jag känner mig obekväm i mitt eget jag. Som om jag var för fin, och inte duger.

Kollar bort. Vill inte säga hej, trots att han går 3 meter ifrån mig. Vad ska jag säga? Reagerar reflektoriskt, kanske korkat. Ångrar mig, tycker det är bra. Har sett ett spöke, och handlar därefter.

Senare på kvällen kände jag mig lugn. Dags att glömma och gå vidare. Har otroligt roligt!

Nu sitter jag här. Vill ha kontakt, men får inte. Får inte, eftersom det bara skadar mig själv. Vill jag egentligen ha just honom, eller är det för att jag möter motstånd?

Förnuft och känsla går inte alltid ihop.

Utsläppt

2007-06-18T15:55:00.000+01:00

Golfspelandet har legat på is ett tag, men igår var det dags för en 18-hålsrunda. Perfekt väder; molnigt, ca 20 grader, vindstilla. Har kommit på att sol och golf inte går ihop, iallafall inte för mig. Man blir bara svettig, får solsting och tycker golf är jobbigt och segt. Det var den känslan jag fick sist jag var ute.

Nu var det faktiskt riktigt kul. Socialt sällskapsspel. Men kallas för sport? Nej.

Kände mig som en kalv på grönbete, efter att ha slitit 60 timmar på akuten. Frisk luft! Äntligen!