Tror jag är på kollo.
Skönt att komma till en liten stad där det finns folk som har lust att hitta på grejer. Inte bara massa snack, utan det händer faktiskt nåt.
Sushikväll med TP (blev en herrans liv, och tjejerna vann!), ett mer eller mindre engagerat gäng som kollade på ESC (ibland blir man riktigt glad över att se galna människor springa runt runt i rosa kostymer och blanda texten på franska/engelska) och idag ska 3 av oss tjejer börja på en golfkurs.
Känner att golfen kanske behöver en lite mer oseriös person. Jag.
Har bott här i 2 1/2 vecka, men det känns som hemma. Allt går så fort.
tisdag 15 maj 2007
lördag 12 maj 2007
onsdag 9 maj 2007
Ett gott skratt förlänger livet
Kliar i kroppen. Kan inte sitta still. Vill inte sitta still. Vill inte lyssna på undervisaren. 6 timmars dataundervisning om elektronisk journalföring. Tror de vi är korkade, eller varför kan man inte korta ner det till 2?
Löser problemet. Hittar på hyss och livar upp stämningen. Hackar oss in i varandras journaler och skriver fula kommentarer. Löjliga kommentarer. Skratten bubblar upp; 2 barn i skolan. Internhumor. Men vad roligt vi hade!
Löser problemet. Hittar på hyss och livar upp stämningen. Hackar oss in i varandras journaler och skriver fula kommentarer. Löjliga kommentarer. Skratten bubblar upp; 2 barn i skolan. Internhumor. Men vad roligt vi hade!
tisdag 8 maj 2007
En annan synvinkel
Tror att förutfattade meningar hindrar människan från att leva fullt ut.
Skulle absolut inte bli läkare när jag gick i gymnasiet, tyckte Danmark var ett otroligt tråkigt land och förstod inte varför folk åkte till Köpenhamn på semester "för man förstår inte ett ord de säger", Indien är ett smutsigt land där man bara blir magsjuk och folk som tränar Capoeira är konstiga.
De är några av de förutfattade meningar jag har haft.
Förstår inte var de kommer ifrån men skrattar mig lycklig att jag kan ändra min åsikt. Vill inte vara rigid och fastlåst i min uppfattning. Blir så tråkigt då. Kanske är så, att de saker som verkligen väcker starka känslor hos mig, får mig att ifrågasätta var de kommer ifrån. 4 åringen i mig kommer fram och undrar "varför?". Eller styrs vårt liv delvis av slumpen?
Så här sitter jag idag. Läkare, har bott 7 år i fantastiska Köpenhamn (trots vissa jobbiga examensperioder), har en önskan om att i framtiden arbeta med bistånd i Indien och tycker Capoeira är vansinnigt kul.
Capoeiraträningen igår var en kick. Frihetskänslan var enorm när jag drog iväg med bilen, och jag ångrade det inte en sekund. Spelet fascinerar och en lust att lära fyller hela mig. Kickboxing är aggressivt, medans Capoeira har sin tjusning i akrobatiken. En vacker sport.
Skulle absolut inte bli läkare när jag gick i gymnasiet, tyckte Danmark var ett otroligt tråkigt land och förstod inte varför folk åkte till Köpenhamn på semester "för man förstår inte ett ord de säger", Indien är ett smutsigt land där man bara blir magsjuk och folk som tränar Capoeira är konstiga.
De är några av de förutfattade meningar jag har haft.
Förstår inte var de kommer ifrån men skrattar mig lycklig att jag kan ändra min åsikt. Vill inte vara rigid och fastlåst i min uppfattning. Blir så tråkigt då. Kanske är så, att de saker som verkligen väcker starka känslor hos mig, får mig att ifrågasätta var de kommer ifrån. 4 åringen i mig kommer fram och undrar "varför?". Eller styrs vårt liv delvis av slumpen?
Så här sitter jag idag. Läkare, har bott 7 år i fantastiska Köpenhamn (trots vissa jobbiga examensperioder), har en önskan om att i framtiden arbeta med bistånd i Indien och tycker Capoeira är vansinnigt kul.
Capoeiraträningen igår var en kick. Frihetskänslan var enorm när jag drog iväg med bilen, och jag ångrade det inte en sekund. Spelet fascinerar och en lust att lära fyller hela mig. Kickboxing är aggressivt, medans Capoeira har sin tjusning i akrobatiken. En vacker sport.
måndag 7 maj 2007
Kanske korkad
Ska ut på äventyr, och det pirrar i hela kroppen. Egentligen är det inte nåt speciellt, men det känns ändå som en liten förälskelse i kroppen, fastän det inte är det. Vad konstig man är! Är full av vuxenpoäng när jag ska ta min bil och köra 10 mil för att komma till en träningsanläggning. Kanske är jag dum i huvudet, men då får det vara så. Måste prova.
Köra en timme dit och en timme hem för att träna. Korkat, eller inte? Endorfinerna kommer nog få mig till att gilla det. Utmana mig själv.
Köra en timme dit och en timme hem för att träna. Korkat, eller inte? Endorfinerna kommer nog få mig till att gilla det. Utmana mig själv.
fredag 4 maj 2007
Bomull i huvudet
Bomull i huvudet. Kan knappt tänka en rak tanke och känner mig fullständigt korvstoppad. Egentligen har de första dagarnas intro varit väldigt bra, inte bara massa skräckexempel och information om hur exakt vi ska agera i varje situation och om vi inte gör så "så ligger vi fruktansvärt risigt till", utan istället känner jag mig trött för att allt är nytt. Precis som det är när man är ute och reser. Allt är spännande och nytt, och det gör att man blir matt. Men det är en skön matthet.
Vi är fyra som börjar samtidigt. Två från KI, och så Daniel och jag från Köpenhamn (eller KU som vi brukar säga för att reta de andra). Det känns som vi har varit runt i 3 dagar på Teknikmuseumet, precis som när man var liten. Fått göra test i MR-scannern, lekt med ultraljudet (jag hade en väldigt fin lever, njure och bukspottskörtel), undersökt varandras ögon och så blivit matade med en massa information om att vi "alltid ska ringa bakjouren om vi får problem". Ring hellre en gång för mycket än en gång för lite, för ni är under utbildning! Alla har tagit sig tid, och verkligen varit grundliga. Inga frågor är dumma frågor, så jag och den andra tjejen dundrar fram (ibland kanske man skulle vara tyst) med alla våra funderingar. Känner mig friare här än i Danmark, och tycker det är lättare att ställa "dumma frågor". Undrar hur introdagarna hade varit om jag hade stannat i Köpenhamn?
Ska bli skoj att börja arbeta, även jag nog ibland kommer vara slutkörd, ha eld som står ut ur öronen, och flera hjärnceller som bränts bort. Men nu är det helg. Ska mysa med de andra, för det blir nog inte nåt vilt festande i denna stad. Vill inte börja med att få en stämpel som den "oseriösa AT-läkaren, hon som ni inte ska gå till för att få hjälp". Skrämmande hur fort jungeltrumman går i små, små städer. Här gäller det sunda livet med friluftsliv, så istället får jag slå klackarna i taket i t.ex. Stockholm. Känns skönt, för då kan man vara fri när man åker iväg vissa helger.
Ut och njut av våren.
Vi är fyra som börjar samtidigt. Två från KI, och så Daniel och jag från Köpenhamn (eller KU som vi brukar säga för att reta de andra). Det känns som vi har varit runt i 3 dagar på Teknikmuseumet, precis som när man var liten. Fått göra test i MR-scannern, lekt med ultraljudet (jag hade en väldigt fin lever, njure och bukspottskörtel), undersökt varandras ögon och så blivit matade med en massa information om att vi "alltid ska ringa bakjouren om vi får problem". Ring hellre en gång för mycket än en gång för lite, för ni är under utbildning! Alla har tagit sig tid, och verkligen varit grundliga. Inga frågor är dumma frågor, så jag och den andra tjejen dundrar fram (ibland kanske man skulle vara tyst) med alla våra funderingar. Känner mig friare här än i Danmark, och tycker det är lättare att ställa "dumma frågor". Undrar hur introdagarna hade varit om jag hade stannat i Köpenhamn?
Ska bli skoj att börja arbeta, även jag nog ibland kommer vara slutkörd, ha eld som står ut ur öronen, och flera hjärnceller som bränts bort. Men nu är det helg. Ska mysa med de andra, för det blir nog inte nåt vilt festande i denna stad. Vill inte börja med att få en stämpel som den "oseriösa AT-läkaren, hon som ni inte ska gå till för att få hjälp". Skrämmande hur fort jungeltrumman går i små, små städer. Här gäller det sunda livet med friluftsliv, så istället får jag slå klackarna i taket i t.ex. Stockholm. Känns skönt, för då kan man vara fri när man åker iväg vissa helger.
Ut och njut av våren.
torsdag 3 maj 2007
Statusrapport
Jag har landat i skogen. Bokstavligen talat. Träden tornar upp sig utanför mitt lägenhetsfönster, och kastar sina långa skuggor över över huset. Det är fullständigt tyst. Inga bilar hörs, utan det enda som fyller mina öron är fågelkvitter. Vilken skillnad från Köpenhamn! Saknar det spaciösa utrymmet, himlen och ljuset jag kunde se från min gamla lägenhet, men saknar absolut inte oväsendet av de kopiösa mängder ambulanser och brandbilar som stressade fram mellan Riget och Bispebjerg. Detta är mitt nya liv och det känns lite ovant, men bra.
Det svenska modersmålet klingar i öronen och vad lätt det är att läsa på läpparna. Svenskan är lättare för hörselskadade att uppfatta, och jag känner mig mindre handikappad. Jag hör vad de säger, och misstolkar inte lika lätt. Vilken lättnad.
Att komma till himmelriket för glutenintoleranta är inte heller helt fel. Ingen som tittar konstigt på en när man säger att man inte tål eller frågar om glutenfritt alternativ, utan istället slängs det fram ett hav av olika varianter. "Kan jag välja bland allt detta?" Inte lätt när man som barn bara kunde få små torra skorpor, men jag klagar inte.
Den lilla staden är fin, mycket finare än vad jag minns. Ligger vackert vid två sjöar och en älv som förbinder dem. Solen har de senaste dagarna smekt sina varma strålar över våra bleka vinterkroppar, och badat in den lilla staden i ett vackert sken. Byborna är öppna och vänliga, känns äkta på ett fint sätt. Staden är inte stor, snarare väldigt liten, men det finns trots allt 3 fik och ett antal restauranter. Jag trodde inte det skulle finnas nåt.
Sjukhuset. Bra standard, mycket bättre än dem jag tidigare har varit på. Jag säger bara en sak: svensk standard. Mer behöver jag inte säga.
Alla äter tillsammans i matsalen, och det är dagens höjdpunkt. Kanske låter banalt, men jag vill inte ta med mig matlåda och kasta i mig maten när jag har fått ett bra jobb, utan istället kunna njuta av av min lunch och slappna av med min kollegor. Det är livskvalitet, och det tar de fasta på här.
Folket är trevligt, och vi är en bra blandning. Alla är inflyttade och många kommer ensamma. Det gör att det blir en bra stämning och folk vill gärna hitta på saker. Golf, innebandy, fotboll, skidåkning, vandring, beachvolleyboll, skridskor... För en sportgalning som mig är det kanon att vara här, för jag kommer få utlopp för all min lust. Ska bara komma ihåg och arbeta in emellan.
Har en bra magkänsla, och det bådar gott.
Det svenska modersmålet klingar i öronen och vad lätt det är att läsa på läpparna. Svenskan är lättare för hörselskadade att uppfatta, och jag känner mig mindre handikappad. Jag hör vad de säger, och misstolkar inte lika lätt. Vilken lättnad.
Att komma till himmelriket för glutenintoleranta är inte heller helt fel. Ingen som tittar konstigt på en när man säger att man inte tål eller frågar om glutenfritt alternativ, utan istället slängs det fram ett hav av olika varianter. "Kan jag välja bland allt detta?" Inte lätt när man som barn bara kunde få små torra skorpor, men jag klagar inte.
Den lilla staden är fin, mycket finare än vad jag minns. Ligger vackert vid två sjöar och en älv som förbinder dem. Solen har de senaste dagarna smekt sina varma strålar över våra bleka vinterkroppar, och badat in den lilla staden i ett vackert sken. Byborna är öppna och vänliga, känns äkta på ett fint sätt. Staden är inte stor, snarare väldigt liten, men det finns trots allt 3 fik och ett antal restauranter. Jag trodde inte det skulle finnas nåt.
Sjukhuset. Bra standard, mycket bättre än dem jag tidigare har varit på. Jag säger bara en sak: svensk standard. Mer behöver jag inte säga.
Alla äter tillsammans i matsalen, och det är dagens höjdpunkt. Kanske låter banalt, men jag vill inte ta med mig matlåda och kasta i mig maten när jag har fått ett bra jobb, utan istället kunna njuta av av min lunch och slappna av med min kollegor. Det är livskvalitet, och det tar de fasta på här.
Folket är trevligt, och vi är en bra blandning. Alla är inflyttade och många kommer ensamma. Det gör att det blir en bra stämning och folk vill gärna hitta på saker. Golf, innebandy, fotboll, skidåkning, vandring, beachvolleyboll, skridskor... För en sportgalning som mig är det kanon att vara här, för jag kommer få utlopp för all min lust. Ska bara komma ihåg och arbeta in emellan.
Har en bra magkänsla, och det bådar gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
