Livet går vidare

Till sist har jag gjort upp med demonerna i Kbh och beger mig nu hem. Hem till Sverige. Nu har jag lämnat byen både fysiskt och mentalt. Äntligen.

Attack

Snuvig, snuvig och åter igen snuvig. Varför vill alla bacillusker äta på mig? Kanske ska börja knapra piller igen, och bidra med lite fler resistenta bakterier. Eller så låter jag bli.

Uppdrag slutfört

Iförd träningskläder, åkandes på ett par ordentligt klistriga skidor och med stavar som sitter bergfast i handen såg jag skylten efter klättrandet upp för den första branta backen: Mora 88 km.
En aning knäckande, men ibland överraskar man sig själv med att ens hjärna har en förmåga att dra fram den mest positiva sidan av sig själv. -88, det var ju det året Celine Dion vann ESC. -78, då föddes jag, -68 föddes min bror osv.
Sträckan i kilometer, blev omvandlat till årstal med diverse människor som var födda eller särskilda händelser som hade hänt just det året. Fint, och effektivt. Är det det som kallas mental fokusering?

Vackert väder, fina spår och glädje som byttes till lite mindre fina förhållanden de sista 3 milen. Soggiga uppkörda spår, ett lätt regn och skidor som sög fast i den blöta snön. Inte mycket fick man gratis, eftersom det även var ett evigt kryssande runt människor som inte kunde fatta att högertrafik även gäller skidåkning. Bitvis jobbigt, men vilken njutning när jag gick i mål.

Jag gjorde det! En euforisk känsla fyllde min kropp, och ibland har jag svårt att förstå att det är sant. Jag har åkt 90 km i Fäders spår.