Himmelriket

Tror jag har hamnat i paradiset. Turkosblatt vatten, vajande palmer, sol fran en klarbla himmel och bast av allt; hangmattan pa balkongen ca 5 meter fran havet dar man kan anjuta vackra manniskor som tranar capoeira till harlig brassemusik pa stranden. Morro de Sao Paulo, on utan bilar och med gator utav sand.

Jag vill inte hem.

Vad ska jag gora i min lilla smastad, nar jag kan jobba har? De behover sakert en lakare har ocksa. Fast det blir nog trakigt i langa loppet att bo har.

Borta bra, men hemma bast. Eller hur var det nu?

Bilder fran Itajubá

Tankar och forvantningar innan motet med familjen. Annamaria samtalar med Nino.

Mamman har kommit fran jobbet. Bryter ihop. Haller nastan pa och ramlar ner for trappen pga alla kanslor som kommer over henne.

Ar angerfull och kramar Annamaria, grater och ber om forlatelse. Vill inte leva.

Ett annat valdigt laddat mote. Bror Julio, 31 ar. Aldst av syskonen.

The Twisted Sisters. Patricia 30 ar, Pricilla 25 ar, Danielle 23 ar, Annamaria 28 ar, Michelle 20 ar. Pappan kom tillbaka fyra ar efter Annamaria blev bortadopterad. Det ar i allt 6 syskon.

Storsta delen av Annamarias familj. Pappan och en syster saknas.

Ett annat liv

Var borjar historien? Historien om min aldsta van, som funnits i mitt liv genom vatt och torrt sedan jag var 2 ar. Vi som slitit, skrattat, lekt, gratit och brakat oss igenom livet, for att 26 ar senare ha utvecklat var vanskap till ett systerskap.

Vi kunde aldrig nagonsin ha motts.

Annamaria foddes i Brasilien, av sin biologiska mamma som blev lamnad av sin man nar Annamaria lag i magen. Ensamstaende med 3 barn, alla under 2 ar, skulle bli en nastintill omojlig uppgift. Ett hjartskarande beslut togs; Annamaria bortadopterades. Overlamnades av sin biologiska mamma direkt till sina foraldrar som var utstationerade i den lilla staden Itajubá. Sverige blev hennes land.

Tillsammans har vi nu besokt Annamarias biologiska familj. En ara att fa folja med, och det ar svart att beskriva i ord de kanslor som kom och den upplevelse vi fick. Starkt, vackert, rorande och sorgligt, men mitt i allt detta ett gediget lugn. En naturlighet som gjorde det avslappnat och fint, trots det maktiga. Graten blandades med manga skratt, och fragorna och kanslorna fick sina svar.

Forvirrat sprak. Engelska blandades med portugisiska och svenska. Ett och annat ord spanska och italienska. Kommunikationen gick fint, mest tack vare fantastiska Nino, som kunde bygga broar over vatten.

Hur hade livet sett ut om Annamaria hade bott kvar? Jag ar glad att hon finns i mitt liv.

Annamaria lamnade Itajubá i tarar, men med en kansla av lugn inombords. Hon kommer tillbaka, kanske om nagra ar, men fragorna har stillats.

En skön fläkt

Flippat. Nog rätta ordet för att beskriva helgens nöje i den lite större staden inte alls långt från min lilla, ja håla.

Flippat, men kul!

Hade min sista kvällsjour på kirurgen. Blev upphämtad och vi körde i 1 timme för att komma till grannstaden. Relationssnack i bilen. Alltid välbehövligt, och åter igen upplevde vi att vi alla hamnar i samma mer eller mindre intressanta resor genom relationsdjungelns inre, och detta måste diskuteras. Lika stimulerande varje gång.

I grannstaden var en show bestående av Mapei, coola tjejen/flickan/kvinnan från Roskildefestivalen, samt en lustig man iklädd en neonblå metallickfärgad kroppsstrumpa liknandes en kanin. Scotty the Blue Bunny. En jättekanin i genomskinliga platåstiletter som sprang runt i publiken och var allmänt närgången alla av det manliga könet.

De körde en burlesk show av anti-jantelagstyp. Otroligt befriande, och skönt. Drev med allt och alla, vilket får mig att känna en viss tillfredsställelse. Alla är inte stöpta i samma form.

Don´t let society define you. You should define society.

Tillbaka igen

Så var man tillbaka efter två månaders paus. Kände att jag inte hade nåt intressant att skriva, och egentligen har jag inte det nu heller. Men what the hell. När jag sitter där på hemmet om en herrans massa år, kanske man kan hitta sina gamla inlägg i cyberspace och komma ihåg den produktiva tid i livet man en gång upplevde. Känna att då var jag levande, nu är det minnen.

Minnen är fina. Ska vårdas.

Nu är min kirurgplacering ett minne blott. Vad hände? Jag som just började. Har lärt mig nåt enormt, utvecklats i min yrkesroll, känner mig mer säker även om man aldrig kommer vara fullärd. Men vem är det? Att utvecklas är att känna sig levande.

Har bitvis varit hårt, men mest otroligt roligt. Har nog det bästa yrket man kan ha, och vilken tur att jag känner så. Jag som tvekade så enormt flera gånger under studietiden. Kickarna man känner när man har gjort nåt bra gör en hög. Kan man bli en drugjunkie av sitt jobb?