Tålamodet satt på prov

Lätt, det ska vara lätt att umgås med människor. Flyta på och inte vara krångligt. Intressant fenomen det där med personkemi. Visa klickar man med direkt, andra kan man umgås med i flera år utan att man egentligen kommer på samma våglängd.

Vad skapar detta? Var kommer det ifrån?

Detta gör sig definitivt gällande i kontakten med patienter. Var makteslös, kokade, ville skrika: men hör du vad jag säger??? Kunde ha mosat den andre, kände mig som ett stort svart hål. Hjälp. Vilken prövning för det professionella beteeendet och tålamodet.
Det enda som kom ut var väl valda ord, allt för att kunna övertyga. Kanske med lite mer tryck och en aning mer irriterad än vad som hade behövts. Måste vara självkritisk för att komma nånstans.

Övning ger färdighet.

Friheten är här

Äntligen! Inte en dag för tidigt; internetuppkoppling hemma. Helt otroligt att det ska ta 6 veckor, i detta högteknologiska samhälle, för att få internet. Är det inte bara att trycka på en knapp? Eller måste de dra osynliga ledningar in i huset först? Jag fattar iallafall inte varför det ska ta så lång tid.

Långa kvällar och nätter på sjukhuset, sittandes i mörkret med en känsla av: Det här är ju absurt. Jag borde gå hem. Men vad gör man inte när man inte har internet hemma. Internet som jag nästan är beroende av.

Vad gjorde jag innan internet fanns? Det är ju lösningen på allt.

Ålder

Funderar på åldersnojan som florerar i samhället. P3s Kvällspasset diskuterade det rådande klimatet bland dagens människor. Vi är mer stressade över att livet rinner förbi. Vill hinna uppnå allt, ett evigt eftersträvande efter självförverkligande samt tron på att vi för evigt är unga, och den stress som kommer när man inser att man är vuxen. Eller borde vara vuxen.
Allt man ville göra men aldrig hann eller inte vågade.

Men när är man vuxen? När man är 18, 25 eller 30? Eller är det inte åldern som bestämmer, utan vilket stadie i livet man är i? Börjat jobba, slutat plugga, gift sig, fått barn eller när man får första bilen? Eller är det den mentala mogenheten som bestämmer?

Själv känns det som jag står mitt emellan. Kan inte definiera mig själv. Känner mig vuxen och trivs med det, tar ansvar och känner det är skönt att ha fått mer kött på benen. Det som gör mig förvirrad är att jag i vissa situationer känner mig väldigt ung och oansvarlig, för att i en annan situation känna mig gammal och grå.
Känslan av att känna sig gammal skapas ofta av omgivningarna, vilket irriterar mig. Som om man måste vara och bete sig på ett speciellt sätt bara för att man är 28. Blir illa berör av det, för det känns som att jag blir reducerad till en siffra istället för att de ser mig: Sofia.

Fast irritationen försvinner ganska snabbt. Undrar bara hur länge åldersfokuseringen kommer sitta i? Vet att det är lätt att försköna gamla tider, men var det inte så att högre ålder gav större pondus förr i tiden?
Enligt P3 verkar samhället tycka att The Best Time is Gone när man är 24 år. Hemskt, med tanke på den mognad och insikt man oftast uppnår i högre ålder. Vad är den inte värd?

Konklusionen för ögonblicket är att jag har mycket tid till att tänka när jag guppar runt i en roddbåt tillsammans med 3 andra, och stillheten infinner sig för att långsamt invänta den efterlängtade fisken. Får nog fundera lite till.

Det andra livet

Tillbaka i den lilla staden. Otroligt lugnt på jobbet, och tur var väl det för jag har mest gått runt som en zoombie. Känt mig överkörd av en ångvält mer eller mindre, efter den otroligt intensiva Roskildehelgen.

Borde ha semester igen.

Lugnet i stan behöver jag. Har varit ute och fiskat med killarna i veckan. Skönt för de säger inte så mycket, iallafall inte när de fiskar. Skönt att vila huvudet från allt och bara njuta av stillheten, den vackra naturen. Fotboll på onsdagar är också en klassiker. Ett gäng mer eller mindre galna killar, och så jag och en annan tjej. Känner sig som ett barn på nytt när man jagar en boll. Så vansinnig kul.

Vi feminina varelser borde bli bättre på det, att umgås under lek och aktivitet, även om jag självklart uppskattar fika och bra samtal. Det är fantastiskt. Är det något biologiskt, socialt eller rent av fördomar att det manliga släktet umgås under mer aktivitetsbetonade former medans kvinnor vill fördjupa sina relationer genom att analysera världen och sina omgivningar? Börjar automatiskt tänka: varför egentligen dela upp saker i manligt och kvinnligt?

Trivs i båda lägren, och vill ha det så.

För musikälskare

Ett galet regnande, en fullständig leråker, ett klafsande i gyttja där ens stora skräck är att ramla och riskera att bli insmord i en gäggig sörja som stinker av: ja, skit.

Fast jag gillar det. Eller för att beskriva det mer; egentligen gillar jag inte själva tältandet i gyttjan där man vaknar upp stel som en pinne med ena armen i en vattenpöl, utan det är livet på festivalen som jag vill åt. Nu fick jag det bästa av världar. Sov i byen och hängde på Roskilde när koncerterna spelade. Otroligt bra musik, spännande människor och ett liv totalt olikt det man annars lever. En paus från omvärlden.

Fick frågan på jobbet om jag inte var för gammal för Roskilde. Den kommentaren kommer typiskt från människor som aldrig har varit där. Åldern spelar ingen roll, det är musiken man vill åt. Folk från alla samhällsskikt, alla åldrar och med vitt olika musiksmak. Det är det som gör Roskilde unikt.
Om vädret är på topp finns det inget bättre ställe för musikälskare.

Bäst i år? Så svårt. Många band har sin charm, och det man blir gladast av är de man inte känner till från början. Bra att vidga sina horisonter. Men Björk som förtrollade i ett hällande ösregn, RHCP som visade en annan sida av sitt musikaliska jag, Maipei med sitt coola band, eller varför inte vilt dansande till Trentemöller eller sjukt sköna The Whitest Boy Alive. Listan kan göras lång. Kan inte välja ett band, så svårt att gradera musik.

Åkte förresten förbi sjukhuset Roskilde, där jag var i klinik för bara ett halvår sen. Glad att jag inte jobbar där nu.

För övrigt är jag fantastisk glad över att jag satte ner foten, innan Roskilde, i min relation till honom. Det är en av de bästa sakerna jag har gjort. Känner mig flera kilo lättare och väldigt nöjd.

Trassel

Så fruktansvärt jobbigt, ledsamt, så pinsamt men också en lättnad. Många känslor när ett uppbrott kommer.

Hemma hos min goda väninna. Hade känt mig sorgsen hela dagen. Hon fick mig att släppa fram mina känslor som välde ur mig. Grät, grät och grät. Kan inte må som jag har mått. Ofta har mina tankar kretsat kring honom. Han har dykt upp som gubben i lådan ett ex antal gånger. Det är inte sunt. Jag har levt med en gnagande känsla inom mig, där mitt liv i många fall har kretsat kring när jag ska träffa honom igen, utan att leva här i nuet. Detta har pågått i månader, med start innan jul. Förfärligt, kan gråta av bara det. Han som uttalat högt, klart och tydligt att han inte vill ha mig. Iallafall inte som kæreste.

Ändå har jag levt på hoppet. Fastän jag vet att vi är i helt olika stadier i livet, och förnuftet säger till mig att hitta nån annan som jag kan bilda familj med. Det där jäkla förnuftet kan ju slänga sig i väggen! Känslorna styr, iallafall i min värld. Det har varit två kolliderande krafter.

Nu hade jag målat upp en fantasivärld, som fullständigt krackelerade innan det ens har börjat. Har levt i bubblan, Roskildefestivalen, där allt skulle bli mysigt. Vi skulle lyssna på koncerter och mysa i tältet. Men hur gör man det, när han man drömmer om, vill leva ett fritt liv? Tycker jag är fantastisk, men men...

Han tänkte iallafall rationellt om någon. Du bor där, jag bor här.

Samtalet hos väninnan resulterade i att jag måste bryta. Bryta ordentligt. Inte som vi gjort tidigare: lovat att vi ska bryta men fortsatt skicka lite sms, nåt mail, skrivit på msn. Det fungerar inte. Jag har lagt mycket större vikt vid det än vad han har gjort. Blomman i mig har fått sin näring. Det har varit väldigt tydligt.

Kände mig kräkfärdig, ville gömma mig, hade examensångest. Vi bestämde träff och det tog på sin höjd 5 minuter. Han förstod, men vad hade man annars förväntat sig. Han hade ju inte lagt nån vikt vid vår relation.

För mig? En lättnad, men också en sorg. Den olyckliga förälskelsen.

Så kommer pinsamheten. Hade inte fått pengar för maten som vi åt, och jag varken har eller hade lust att bjuda honom på den. Kalla mig snål, det bjuder jag på, men det är inte det det handlar om. Jag känner mig i underläge. Blottar att jag tycker om honom, och vill därför inte bjuda. Kanske konstig logik, men så kände jag.

Var tvungen att ringa, inget svar. Skickade sms, ett till. Förklara situationen. Stod fast vid mitt ord: ingen kontakt, men ville ha pengarna. Mötas igen? Han hade lagt sig. Slutade med att jag fick ringa igen och ge mitt kontonummer. Allt för att jag ville ha det överstökat nu, och inte ha nåt hängande.

Detta var 3 gången gilt på vår tur genom livet. Kan inte ha nån som upptar min tid på det sättet, bara självdestruktivt. Nu får livet fortsätta. Det är rätt beslut.

Logisk kullerbytta

Lustigt hur man kan skriva om en sak, men sen handla precis motsatt. Han som har upptagit mina tankar, kom in i mitt liv igen (fast inte på mitt intiativ) och lyckades röra till det. Igen.

Fikade länge när jag åter igen var på ferie i byen. Fin kille, som har sina dåliga sidor. Han med, precis som jag. Vi är väldigt olika på många sätt. Men förnuft och känsla går inte ihop och man ska sluta förvånas över hur folk beter sig. Ändå blir jag så vansinnigt arg på honom.

Arg för att jag inte vet var jag har honom. Arg för att jag är kär i honom. Arg för att han inte tar samma notis om mig, som jag om honom. Arg för att jag blir förblindad av honom, samtidigt som jag vet att det finns andra som egentligen skulle vara bätte för mig. Arg för att han upptar min tid, och min tankeverksamhet.

Det här svider när jag erkänner det.

Roskilde skulle bli hejdundrande roligt. Nu verkar det mest bli regn och ett saknande av honom. Hold op med og pive, og kig fremad. Var inte negativ.

Livets läxa

Hörde idag en otrolig historia. En människa grundlurad i främmande land. Händer det bara vissa, eller skulle det kunna hända vem som helst? Känns som om det är större sannolikhet att det händer den tidigare sorten, dock medveten om att jag kan ha fel. Kanske skulle det även kunna hända mig. Känns dock som om vissa av oss har en medfödd skepsis mot andra, som ibland kan sätta käppar i hjulen, men som också kan göra oss medvetna om eventuella risker. En säkerhetsbarriär.

Han som blev lurad är fri i sinnet, kanske ska man kalla det naiv. Eller är det för starkt? Blev iallafall inte förvånad att det var just han, och inte nån annan jag känner. Känner mig lite dum att jag fick den känslan, men ibland undrar man varför inte varningsklockorna ringer hos vissa. Att kroppen säger nej. Det här är fel, backa. Hade jag reagerat likadant? Hamnat i samma situation? Svårt att uttala sig om, eftersom jag inte var där, men jag tror inte det. Eller hoppas.

Åter igen blir jag medveten om vilka vägar man kan ta i livet. En del bättre än andra. Har alltid önskat att jag ska vara mer öppen, hitta alternativa vägar, vara fri i sinnet. Utan att för den saks skull tappa fotfästet och hamna i problem. Har avundats dem som huvudstupa kastats sig in i nya kontakter utomlands för att suga in den nya kulturen, men känner nu att en viss skepsis nog bara är bra.

Den enda man kan lita på är sig själv. Låter cyniskt, men sant. Vi föds ensamma, och dör ensamma. Där emellan ska vi hantera relationer med andra, men sluta förvånas över hur folk beter sig. Vi är dem vi är.