Upp till bevis

Imorgon gäller det. Jag ska bevisa, bevisa att jag kan. Visa att jag får gå på den riktiga banan, med de stora.

Vilken fånig sport egentligen.

Först ett skriftligt prov, och i ärlighetens namn har jag absolut inte orkat läsa. Vem orkar läsa om tråkiga regler. Massa konstiga regler om allt möjligt. Tycker jag har läst för mycket i mitt liv som jag måste läsa, fastän jag inte vill.
Del två; ett praktiskt prov. Vansinnigt mycket roligare. Tekniksport, med en känsla som antingen finns där eller inte. Tävlingsmänniskan i mig kommer fram. Fullständig fokusering; titta på bollen och använd mindre kraft än du tror. Vilken tillfredsställelse vid en ren träff, och fan vad förbannad man blir när det inte går.

Det får gå som det går. Tänker inte kasta mig iväg, för att svinga i regnet, så dum är jag inte.

Golf. En sport eller en hobby?

Lösningen på allt

För lite sömn, 60 timmars vecka på sjukhuset, fortfarande inte helt återsälld efter festandet i Bergen, intensiv golfträning och Capoeira workshop hela helgen. Inte konstigt att man känner sig ur balans. Det finns ofta förklaringar på deppiga stunder. Kanske är det befogat, man får känna sig nedstämd, men oftast är det de yttre påfrestningarna som påverkar en.
Vill göra allt, men kroppen säger stopp. Vilken tur.

Läste en intressant artikel om stress och depression. För att antalet sjukskrivningar ska minska, måste stressen i samhället minska. Logisk, kan tyckas, men varför är samhällets krav så uppskruvade? Vem mår bättre av det?

Gladare idag. Lugn dag på jobbet, en inskrivning och sen pappersarbete. Vem trodde att läkarjobbet skulle vara fullt med det? Ett evigt signeringsarbete. Signera inskrivningar, slutanteckningar, remisser, intyg, röntgenbeställningar och labbsvar. Vilken kostnad för samhället. Här skulle det kunna sparas stora summor pengar. När man jobbar inser man hur ineffektivt det kan vara. Tror alla parter skulle bli gladare om vi använde pengarna till annat än pappersarbete.

Fast idag var det bra för mig att det var lugnt. Har annars fått min första löneförhöjning. Känns skönt.

Att känna

Förvirrade tankar flyger genom huvudet. En litet orosmoln formar sig i horisonten. Sakta kommer det krypande. Den gnagande magkänslan. Det jag inte vill känna. Ta bort. Ignorera.
Lönlöst att ens försöka trycka undan. Kommer med våldsam kraft och slår undan benen. Acceptera. Men hur lätt är det?

Ett aktivt liv. För att glömma? För utmana mig själv? För att jag mår bättre?
Är det här mitt liv? Vill jag det här?

Vill inte känna, bara vara. Men så svårt. Livet sätts på sin spets, för kort för att kastas bort. Möten som får en att inse vad som är viktigt. Vara lycklig, men hur defineras det? Magkänslan bestämmer vad jag vill, får mig att känna efter.

Förändringar skapar kaos, ro, nya möjligheter blandat med tvivel. Är min kropp i balans?

Tankeverksamhet

Slut, fullständigt slut. Tänka, tänka, tänka. En minut på akuten är inte den andra sig lik. Hur ska jag handlägga detta? Vilken antibiotika? Annan medicin? In eller ut?

Otroligt skoj. Timmarna flyger fram, och helt plötsligt har jag varit en vecka på akuten. Vilka framsteg, även om man bitvis känner sig som en bluff. Här är jag: Läkaren. Längtar nu efter sängen, vaggas in av John Blund, så mina förvärvade kunskaper kan få mogna .

Tänker på det galna upptåget i Bergen. Vad roligt det var, vilken kontrast från min lilla stad. Fint att få uppleva.

Dagen då allt gick fel

Kastar mig ut från sjukhuset och in i bilen. Nu börjar färden mot söta bror, vårt stolta grannland i väst. Hinner tänka: vad skönt det är att ha bil. Om några timmar kommer jag ångra det.

Träden susar förbi, solen strålar från en klarblå himmel och en älg springer över vägen. Sjunger i kapp till musiken och känner mig fri. Färden går bra, ända till jag kommer in i Norge.

Små små slingrande vägar, 60 och 70 vägar, folk på väg för att fira sin nationaldag. Helt plötslig är jag vilse. Fan, satt i mina egna tankar. Var är jag nu? Skräcken börjar komma. Hur ska jag nu hinna?

Hinner inte. Väl framme på flygplatsen, står en sur incheckningstant och vägrar ta emot mig. Du måste köpa en ny biljett. Ringer mina vänner. Ett nytt förslag kommer flygande: Ta nattåget. Kör som en galning mot Oslo. Parkerar som hastigast på Oslo S och får tag på en sittplats på tåget. Ja, nu kommer det hela lösa sig. Men fel hade jag.

Kör runt, runt och åter runt. Vart finns det en parkeringsplats inne i Oslo för fyra dagar? Svaret är: ingenstans. Eller för att precisera det hela lite mer; parkering är tillåten i max 2 timmar, annars får du stå i parkeringshus. Parkeringshus i 4 dagar, som skulle gräva ett 1200kr djupt hål i min plånbok, förutom den tågbiljett jag nyss köpt för 700kr. Nej, tack.

Hedda ringer och säger att jag ska köra till Asker för att parkera. Nu är det inte kul längre. Bilen hindrar mig från att komma dit jag vill; Bergen. Krånglar mig ut ur stan, kör olagligt. Stressad hittar jag en parkeringsplats precis vid stationen, men var är automaten? Helt borta. Det kan inte vara sant? Varför fungerar ingenting? Klockan är mycket, ingen rör sig i området. Ingen att fråga. Kan inte hoppa på tåget utan att betala parkeringsavgift. Bilen kommer vara borta när jag är tillbaka. Går inte.

Förvirrad. Ger upp. Tiden har besegrat mig. Vad ska jag göra?

Stina och Hedda ringer. Ge inte upp. Ta morgontåget.

Men var ska jag sova? Klockan är över midnatt, men får ett infall. Stod det inte på facebook att Louise var i Oslo? Louise, min räddare i nöden. Ta mig under dina vingar och skydda mig mot det onda.

Sover hemma hos Louises pappa. En ny dag gryr och jag står på Oslo S igen. Nu ska det inte gå fel. Lämnar bilen till Louise och kommer mig på tåget. Alla kan pusta ut. Rufsigt sovhår, en massa kaffe och 7 timmar senare, är jag framme i Bergen.

Vilken historia!! 1400 kr fattigare och en himla massa problem på vägen, men väl värt det för att fira nationaldagen, som inte ens är min.

Kollo

Tror jag är på kollo.

Skönt att komma till en liten stad där det finns folk som har lust att hitta på grejer. Inte bara massa snack, utan det händer faktiskt nåt.
Sushikväll med TP (blev en herrans liv, och tjejerna vann!), ett mer eller mindre engagerat gäng som kollade på ESC (ibland blir man riktigt glad över att se galna människor springa runt runt i rosa kostymer och blanda texten på franska/engelska) och idag ska 3 av oss tjejer börja på en golfkurs.

Känner att golfen kanske behöver en lite mer oseriös person. Jag.

Har bott här i 2 1/2 vecka, men det känns som hemma. Allt går så fort.

Två bilder från mitt nya liv

Att acceptera är att leva.

Känns inte som om jag har kommit speciellt mycket längre...

Brottar-Britta och jag i mitt nya kök.

Ett gott skratt förlänger livet

Kliar i kroppen. Kan inte sitta still. Vill inte sitta still. Vill inte lyssna på undervisaren. 6 timmars dataundervisning om elektronisk journalföring. Tror de vi är korkade, eller varför kan man inte korta ner det till 2?

Löser problemet. Hittar på hyss och livar upp stämningen. Hackar oss in i varandras journaler och skriver fula kommentarer. Löjliga kommentarer. Skratten bubblar upp; 2 barn i skolan. Internhumor. Men vad roligt vi hade!

En annan synvinkel

Tror att förutfattade meningar hindrar människan från att leva fullt ut.

Skulle absolut inte bli läkare när jag gick i gymnasiet, tyckte Danmark var ett otroligt tråkigt land och förstod inte varför folk åkte till Köpenhamn på semester "för man förstår inte ett ord de säger", Indien är ett smutsigt land där man bara blir magsjuk och folk som tränar Capoeira är konstiga.

De är några av de förutfattade meningar jag har haft.

Förstår inte var de kommer ifrån men skrattar mig lycklig att jag kan ändra min åsikt. Vill inte vara rigid och fastlåst i min uppfattning. Blir så tråkigt då. Kanske är så, att de saker som verkligen väcker starka känslor hos mig, får mig att ifrågasätta var de kommer ifrån. 4 åringen i mig kommer fram och undrar "varför?". Eller styrs vårt liv delvis av slumpen?

Så här sitter jag idag. Läkare, har bott 7 år i fantastiska Köpenhamn (trots vissa jobbiga examensperioder), har en önskan om att i framtiden arbeta med bistånd i Indien och tycker Capoeira är vansinnigt kul.

Capoeiraträningen igår var en kick. Frihetskänslan var enorm när jag drog iväg med bilen, och jag ångrade det inte en sekund. Spelet fascinerar och en lust att lära fyller hela mig. Kickboxing är aggressivt, medans Capoeira har sin tjusning i akrobatiken. En vacker sport.

Kanske korkad

Ska ut på äventyr, och det pirrar i hela kroppen. Egentligen är det inte nåt speciellt, men det känns ändå som en liten förälskelse i kroppen, fastän det inte är det. Vad konstig man är! Är full av vuxenpoäng när jag ska ta min bil och köra 10 mil för att komma till en träningsanläggning. Kanske är jag dum i huvudet, men då får det vara så. Måste prova.

Köra en timme dit och en timme hem för att träna. Korkat, eller inte? Endorfinerna kommer nog få mig till att gilla det. Utmana mig själv.

Bomull i huvudet

Bomull i huvudet. Kan knappt tänka en rak tanke och känner mig fullständigt korvstoppad. Egentligen har de första dagarnas intro varit väldigt bra, inte bara massa skräckexempel och information om hur exakt vi ska agera i varje situation och om vi inte gör så "så ligger vi fruktansvärt risigt till", utan istället känner jag mig trött för att allt är nytt. Precis som det är när man är ute och reser. Allt är spännande och nytt, och det gör att man blir matt. Men det är en skön matthet.

Vi är fyra som börjar samtidigt. Två från KI, och så Daniel och jag från Köpenhamn (eller KU som vi brukar säga för att reta de andra). Det känns som vi har varit runt i 3 dagar på Teknikmuseumet, precis som när man var liten. Fått göra test i MR-scannern, lekt med ultraljudet (jag hade en väldigt fin lever, njure och bukspottskörtel), undersökt varandras ögon och så blivit matade med en massa information om att vi "alltid ska ringa bakjouren om vi får problem". Ring hellre en gång för mycket än en gång för lite, för ni är under utbildning! Alla har tagit sig tid, och verkligen varit grundliga. Inga frågor är dumma frågor, så jag och den andra tjejen dundrar fram (ibland kanske man skulle vara tyst) med alla våra funderingar. Känner mig friare här än i Danmark, och tycker det är lättare att ställa "dumma frågor". Undrar hur introdagarna hade varit om jag hade stannat i Köpenhamn?

Ska bli skoj att börja arbeta, även jag nog ibland kommer vara slutkörd, ha eld som står ut ur öronen, och flera hjärnceller som bränts bort. Men nu är det helg. Ska mysa med de andra, för det blir nog inte nåt vilt festande i denna stad. Vill inte börja med att få en stämpel som den "oseriösa AT-läkaren, hon som ni inte ska gå till för att få hjälp". Skrämmande hur fort jungeltrumman går i små, små städer. Här gäller det sunda livet med friluftsliv, så istället får jag slå klackarna i taket i t.ex. Stockholm. Känns skönt, för då kan man vara fri när man åker iväg vissa helger.

Ut och njut av våren.

Statusrapport

Jag har landat i skogen. Bokstavligen talat. Träden tornar upp sig utanför mitt lägenhetsfönster, och kastar sina långa skuggor över över huset. Det är fullständigt tyst. Inga bilar hörs, utan det enda som fyller mina öron är fågelkvitter. Vilken skillnad från Köpenhamn! Saknar det spaciösa utrymmet, himlen och ljuset jag kunde se från min gamla lägenhet, men saknar absolut inte oväsendet av de kopiösa mängder ambulanser och brandbilar som stressade fram mellan Riget och Bispebjerg. Detta är mitt nya liv och det känns lite ovant, men bra.

Det svenska modersmålet klingar i öronen och vad lätt det är att läsa på läpparna. Svenskan är lättare för hörselskadade att uppfatta, och jag känner mig mindre handikappad. Jag hör vad de säger, och misstolkar inte lika lätt. Vilken lättnad.
Att komma till himmelriket för glutenintoleranta är inte heller helt fel. Ingen som tittar konstigt på en när man säger att man inte tål eller frågar om glutenfritt alternativ, utan istället slängs det fram ett hav av olika varianter. "Kan jag välja bland allt detta?" Inte lätt när man som barn bara kunde få små torra skorpor, men jag klagar inte.

Den lilla staden är fin, mycket finare än vad jag minns. Ligger vackert vid två sjöar och en älv som förbinder dem. Solen har de senaste dagarna smekt sina varma strålar över våra bleka vinterkroppar, och badat in den lilla staden i ett vackert sken. Byborna är öppna och vänliga, känns äkta på ett fint sätt. Staden är inte stor, snarare väldigt liten, men det finns trots allt 3 fik och ett antal restauranter. Jag trodde inte det skulle finnas nåt.

Sjukhuset. Bra standard, mycket bättre än dem jag tidigare har varit på. Jag säger bara en sak: svensk standard. Mer behöver jag inte säga.
Alla äter tillsammans i matsalen, och det är dagens höjdpunkt. Kanske låter banalt, men jag vill inte ta med mig matlåda och kasta i mig maten när jag har fått ett bra jobb, utan istället kunna njuta av av min lunch och slappna av med min kollegor. Det är livskvalitet, och det tar de fasta på här.
Folket är trevligt, och vi är en bra blandning. Alla är inflyttade och många kommer ensamma. Det gör att det blir en bra stämning och folk vill gärna hitta på saker. Golf, innebandy, fotboll, skidåkning, vandring, beachvolleyboll, skridskor... För en sportgalning som mig är det kanon att vara här, för jag kommer få utlopp för all min lust. Ska bara komma ihåg och arbeta in emellan.

Har en bra magkänsla, och det bådar gott.