Vardagsnjutning

Vilken vinterdag! -3, snö och en sol som lyser från en klarblå himmel. Snön knastrar under skidorna, och med starka armar stakar jag mig fram i spåret. Här finns svaret på alla mina tvivel; skidåkning genom ett vackert vinterlandskap som skapar lust. Lust att leva, lust att upptäcka, lust att utmana min kropp.

Reflektion

Det vita guldet har äntligen kommit till min lilla stad, och inom mig finns en känsla av lycka, men jag är för trött för att riktigt kunna känna det fullt ut.
Vill ut och pulsa runt, slänga mig ner för backarna och glida fram. Kunde ha gjort det idag, men den duktiga tjejen inom mig sa: Ta intro på akuten istället, du kommer lära dig mer. Så här sitter jag nu, 9 timmar senare, trött och lite frustrerad. Skidåkningen fick vänta.

Men den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.

Hela landskapet är inbäddat i en vit skrud, som ger ljus i natten. Det gnistar från träden, och i alla hem finns värmande ljus. Ljusen som plockar fram den ombonade känslan av trivsel. Vill stanna upp och se in i hemmen, för att bilda mig en historia om de öden som sker därinne. Vad tänker de?

Jultid; en tid för reflektion, omsorg och glädje, men som för många är kravfylld och ångestladdad. Varför skapar förväntningar sådana frustrationer hos människan? Vill hjälpa dem att inse att det onda mönstret kan endast förhindras av en själv. Sund egoism, värna om sig själv. Kalla det vad du vill, bara människan inte går under.

Tillbaka till verkligheten

Blandade känslor när jag åter är på svensk mark. Skönt att vara hemma i mitt eget hem, där allt är sig likt, men också en känsla av tomhet. Var det det?

Så många möten med spännande människor, insyn i en annan kultur, utvecklande av den egna personligheten. Att resa väcker lusten att resa igen. Världen känns liten och jag vill se mer. Mer kultur, mer äventyr.

Har ett äventyr framför mig hemma, fast på ett annat plan. Medicinplaceringen. Mer spännnade sjukdomar, men även mer komplext. Svårare. Kanske kan stilla min reslust, eller kanske tvärtom. Det får tiden utvisa.

Vad håller annars danskarna på med? Valet idag är en skam för deras land. Trist.

Fodelsedagsbarnet

Det har vill jag uppleva lite oftare. Hemmagjord marangsviss med ljus i, svenska toner i mitt ora och jag vaknar upp i min vaningsang i Rio de Janeiro. Solen lyser fran en klarbla himmel, det stora bla havet med de enorma vagorna vacker mitt barnasinne och vi spelar strandtennis. Kan absolut inte klaga over nagonting alls.

Livet ar bra harligt ibland. Att 30 ligger inom rackhall, struntar jag fullstandigt i. Kanske kommer angesten imorgon.

Svensk

Installningen till livet i Brasilen verkar vara valdigt avslappnat. Inte forcerat, eller inriktat pa success. Vara i nuet, hanga pa stranden, trana och se vacker ut ar viktigare an att tjana pengar och ha "lyckat liv". Egentligen ar installningen valdigt fin, men inom mig kommer den svenska sidan fram som sager: Ska du inte ta och gora nat vettigt av livet??

Vad svensk man ar trots att man vill forneka det.

Nu har vi kommit till Rio, efter att ha varit 10 dagar i Bahia, den mest fargtstarka delen av Brasilien. Den delen av Brasilien har stor influens av Afrika eftersom det var dit slavarna togs for att arbeta pa sockerplantagerna. Kulturen ar valdigt afrikansk, och overallt dansar folk capoiera, samba och man hor toner av reggae och afrikansk musik. Manniskorna har vacker chokladbrun farg, dreads och surfshorts eller bikini, vilket fick mig att ett tag undra om jag var pa Jamaica.

Rio ar som ett vykort. Igar badade vi pa Copacabana, och det kandes overkligt att vara dar nar det ar kallt och ruggigt hemma.

Himmelriket

Tror jag har hamnat i paradiset. Turkosblatt vatten, vajande palmer, sol fran en klarbla himmel och bast av allt; hangmattan pa balkongen ca 5 meter fran havet dar man kan anjuta vackra manniskor som tranar capoeira till harlig brassemusik pa stranden. Morro de Sao Paulo, on utan bilar och med gator utav sand.

Jag vill inte hem.

Vad ska jag gora i min lilla smastad, nar jag kan jobba har? De behover sakert en lakare har ocksa. Fast det blir nog trakigt i langa loppet att bo har.

Borta bra, men hemma bast. Eller hur var det nu?

Bilder fran Itajubá

Tankar och forvantningar innan motet med familjen. Annamaria samtalar med Nino.

Mamman har kommit fran jobbet. Bryter ihop. Haller nastan pa och ramlar ner for trappen pga alla kanslor som kommer over henne.

Ar angerfull och kramar Annamaria, grater och ber om forlatelse. Vill inte leva.

Ett annat valdigt laddat mote. Bror Julio, 31 ar. Aldst av syskonen.

The Twisted Sisters. Patricia 30 ar, Pricilla 25 ar, Danielle 23 ar, Annamaria 28 ar, Michelle 20 ar. Pappan kom tillbaka fyra ar efter Annamaria blev bortadopterad. Det ar i allt 6 syskon.

Storsta delen av Annamarias familj. Pappan och en syster saknas.

Ett annat liv

Var borjar historien? Historien om min aldsta van, som funnits i mitt liv genom vatt och torrt sedan jag var 2 ar. Vi som slitit, skrattat, lekt, gratit och brakat oss igenom livet, for att 26 ar senare ha utvecklat var vanskap till ett systerskap.

Vi kunde aldrig nagonsin ha motts.

Annamaria foddes i Brasilien, av sin biologiska mamma som blev lamnad av sin man nar Annamaria lag i magen. Ensamstaende med 3 barn, alla under 2 ar, skulle bli en nastintill omojlig uppgift. Ett hjartskarande beslut togs; Annamaria bortadopterades. Overlamnades av sin biologiska mamma direkt till sina foraldrar som var utstationerade i den lilla staden Itajubá. Sverige blev hennes land.

Tillsammans har vi nu besokt Annamarias biologiska familj. En ara att fa folja med, och det ar svart att beskriva i ord de kanslor som kom och den upplevelse vi fick. Starkt, vackert, rorande och sorgligt, men mitt i allt detta ett gediget lugn. En naturlighet som gjorde det avslappnat och fint, trots det maktiga. Graten blandades med manga skratt, och fragorna och kanslorna fick sina svar.

Forvirrat sprak. Engelska blandades med portugisiska och svenska. Ett och annat ord spanska och italienska. Kommunikationen gick fint, mest tack vare fantastiska Nino, som kunde bygga broar over vatten.

Hur hade livet sett ut om Annamaria hade bott kvar? Jag ar glad att hon finns i mitt liv.

Annamaria lamnade Itajubá i tarar, men med en kansla av lugn inombords. Hon kommer tillbaka, kanske om nagra ar, men fragorna har stillats.

En skön fläkt

Flippat. Nog rätta ordet för att beskriva helgens nöje i den lite större staden inte alls långt från min lilla, ja håla.

Flippat, men kul!

Hade min sista kvällsjour på kirurgen. Blev upphämtad och vi körde i 1 timme för att komma till grannstaden. Relationssnack i bilen. Alltid välbehövligt, och åter igen upplevde vi att vi alla hamnar i samma mer eller mindre intressanta resor genom relationsdjungelns inre, och detta måste diskuteras. Lika stimulerande varje gång.

I grannstaden var en show bestående av Mapei, coola tjejen/flickan/kvinnan från Roskildefestivalen, samt en lustig man iklädd en neonblå metallickfärgad kroppsstrumpa liknandes en kanin. Scotty the Blue Bunny. En jättekanin i genomskinliga platåstiletter som sprang runt i publiken och var allmänt närgången alla av det manliga könet.

De körde en burlesk show av anti-jantelagstyp. Otroligt befriande, och skönt. Drev med allt och alla, vilket får mig att känna en viss tillfredsställelse. Alla är inte stöpta i samma form.

Don´t let society define you. You should define society.

Tillbaka igen

Så var man tillbaka efter två månaders paus. Kände att jag inte hade nåt intressant att skriva, och egentligen har jag inte det nu heller. Men what the hell. När jag sitter där på hemmet om en herrans massa år, kanske man kan hitta sina gamla inlägg i cyberspace och komma ihåg den produktiva tid i livet man en gång upplevde. Känna att då var jag levande, nu är det minnen.

Minnen är fina. Ska vårdas.

Nu är min kirurgplacering ett minne blott. Vad hände? Jag som just började. Har lärt mig nåt enormt, utvecklats i min yrkesroll, känner mig mer säker även om man aldrig kommer vara fullärd. Men vem är det? Att utvecklas är att känna sig levande.

Har bitvis varit hårt, men mest otroligt roligt. Har nog det bästa yrket man kan ha, och vilken tur att jag känner så. Jag som tvekade så enormt flera gånger under studietiden. Kickarna man känner när man har gjort nåt bra gör en hög. Kan man bli en drugjunkie av sitt jobb?

Doktor bluff

En känsla av att vara en bluff gnager inom mig. En tom känsla inuti, som fyller upp mitt inre som seg svart tjära. Undrar om jag har landat rätt. Så mycket beslut. Hela, hela tiden. Alltid är man en nybörjare.

Vill vara erfaren.

Just idag, efter 14 timmar på akuten, känner jag mig håglös. Som ett stort svart hål som undrar om jag egentligen borde vara här. Jämför mig med andra och det känns som om mina kunskaper inte räcker till. Vill kunna allt, vet att jag inte kan allt och inser att jag aldrig kommer kunna allt. Blir frustrerad över att jag inte orkar läsa, fastän jag vill, och känner mig sämre än de andra. Är helt slut efter jobbet och alla tvära kast.

Kände mig osäker idag.

Vill jag det här?

Tålamodet satt på prov

Lätt, det ska vara lätt att umgås med människor. Flyta på och inte vara krångligt. Intressant fenomen det där med personkemi. Visa klickar man med direkt, andra kan man umgås med i flera år utan att man egentligen kommer på samma våglängd.

Vad skapar detta? Var kommer det ifrån?

Detta gör sig definitivt gällande i kontakten med patienter. Var makteslös, kokade, ville skrika: men hör du vad jag säger??? Kunde ha mosat den andre, kände mig som ett stort svart hål. Hjälp. Vilken prövning för det professionella beteeendet och tålamodet.
Det enda som kom ut var väl valda ord, allt för att kunna övertyga. Kanske med lite mer tryck och en aning mer irriterad än vad som hade behövts. Måste vara självkritisk för att komma nånstans.

Övning ger färdighet.

Friheten är här

Äntligen! Inte en dag för tidigt; internetuppkoppling hemma. Helt otroligt att det ska ta 6 veckor, i detta högteknologiska samhälle, för att få internet. Är det inte bara att trycka på en knapp? Eller måste de dra osynliga ledningar in i huset först? Jag fattar iallafall inte varför det ska ta så lång tid.

Långa kvällar och nätter på sjukhuset, sittandes i mörkret med en känsla av: Det här är ju absurt. Jag borde gå hem. Men vad gör man inte när man inte har internet hemma. Internet som jag nästan är beroende av.

Vad gjorde jag innan internet fanns? Det är ju lösningen på allt.

Ålder

Funderar på åldersnojan som florerar i samhället. P3s Kvällspasset diskuterade det rådande klimatet bland dagens människor. Vi är mer stressade över att livet rinner förbi. Vill hinna uppnå allt, ett evigt eftersträvande efter självförverkligande samt tron på att vi för evigt är unga, och den stress som kommer när man inser att man är vuxen. Eller borde vara vuxen.
Allt man ville göra men aldrig hann eller inte vågade.

Men när är man vuxen? När man är 18, 25 eller 30? Eller är det inte åldern som bestämmer, utan vilket stadie i livet man är i? Börjat jobba, slutat plugga, gift sig, fått barn eller när man får första bilen? Eller är det den mentala mogenheten som bestämmer?

Själv känns det som jag står mitt emellan. Kan inte definiera mig själv. Känner mig vuxen och trivs med det, tar ansvar och känner det är skönt att ha fått mer kött på benen. Det som gör mig förvirrad är att jag i vissa situationer känner mig väldigt ung och oansvarlig, för att i en annan situation känna mig gammal och grå.
Känslan av att känna sig gammal skapas ofta av omgivningarna, vilket irriterar mig. Som om man måste vara och bete sig på ett speciellt sätt bara för att man är 28. Blir illa berör av det, för det känns som att jag blir reducerad till en siffra istället för att de ser mig: Sofia.

Fast irritationen försvinner ganska snabbt. Undrar bara hur länge åldersfokuseringen kommer sitta i? Vet att det är lätt att försköna gamla tider, men var det inte så att högre ålder gav större pondus förr i tiden?
Enligt P3 verkar samhället tycka att The Best Time is Gone när man är 24 år. Hemskt, med tanke på den mognad och insikt man oftast uppnår i högre ålder. Vad är den inte värd?

Konklusionen för ögonblicket är att jag har mycket tid till att tänka när jag guppar runt i en roddbåt tillsammans med 3 andra, och stillheten infinner sig för att långsamt invänta den efterlängtade fisken. Får nog fundera lite till.

Det andra livet

Tillbaka i den lilla staden. Otroligt lugnt på jobbet, och tur var väl det för jag har mest gått runt som en zoombie. Känt mig överkörd av en ångvält mer eller mindre, efter den otroligt intensiva Roskildehelgen.

Borde ha semester igen.

Lugnet i stan behöver jag. Har varit ute och fiskat med killarna i veckan. Skönt för de säger inte så mycket, iallafall inte när de fiskar. Skönt att vila huvudet från allt och bara njuta av stillheten, den vackra naturen. Fotboll på onsdagar är också en klassiker. Ett gäng mer eller mindre galna killar, och så jag och en annan tjej. Känner sig som ett barn på nytt när man jagar en boll. Så vansinnig kul.

Vi feminina varelser borde bli bättre på det, att umgås under lek och aktivitet, även om jag självklart uppskattar fika och bra samtal. Det är fantastiskt. Är det något biologiskt, socialt eller rent av fördomar att det manliga släktet umgås under mer aktivitetsbetonade former medans kvinnor vill fördjupa sina relationer genom att analysera världen och sina omgivningar? Börjar automatiskt tänka: varför egentligen dela upp saker i manligt och kvinnligt?

Trivs i båda lägren, och vill ha det så.

För musikälskare

Ett galet regnande, en fullständig leråker, ett klafsande i gyttja där ens stora skräck är att ramla och riskera att bli insmord i en gäggig sörja som stinker av: ja, skit.

Fast jag gillar det. Eller för att beskriva det mer; egentligen gillar jag inte själva tältandet i gyttjan där man vaknar upp stel som en pinne med ena armen i en vattenpöl, utan det är livet på festivalen som jag vill åt. Nu fick jag det bästa av världar. Sov i byen och hängde på Roskilde när koncerterna spelade. Otroligt bra musik, spännande människor och ett liv totalt olikt det man annars lever. En paus från omvärlden.

Fick frågan på jobbet om jag inte var för gammal för Roskilde. Den kommentaren kommer typiskt från människor som aldrig har varit där. Åldern spelar ingen roll, det är musiken man vill åt. Folk från alla samhällsskikt, alla åldrar och med vitt olika musiksmak. Det är det som gör Roskilde unikt.
Om vädret är på topp finns det inget bättre ställe för musikälskare.

Bäst i år? Så svårt. Många band har sin charm, och det man blir gladast av är de man inte känner till från början. Bra att vidga sina horisonter. Men Björk som förtrollade i ett hällande ösregn, RHCP som visade en annan sida av sitt musikaliska jag, Maipei med sitt coola band, eller varför inte vilt dansande till Trentemöller eller sjukt sköna The Whitest Boy Alive. Listan kan göras lång. Kan inte välja ett band, så svårt att gradera musik.

Åkte förresten förbi sjukhuset Roskilde, där jag var i klinik för bara ett halvår sen. Glad att jag inte jobbar där nu.

För övrigt är jag fantastisk glad över att jag satte ner foten, innan Roskilde, i min relation till honom. Det är en av de bästa sakerna jag har gjort. Känner mig flera kilo lättare och väldigt nöjd.

Trassel

Så fruktansvärt jobbigt, ledsamt, så pinsamt men också en lättnad. Många känslor när ett uppbrott kommer.

Hemma hos min goda väninna. Hade känt mig sorgsen hela dagen. Hon fick mig att släppa fram mina känslor som välde ur mig. Grät, grät och grät. Kan inte må som jag har mått. Ofta har mina tankar kretsat kring honom. Han har dykt upp som gubben i lådan ett ex antal gånger. Det är inte sunt. Jag har levt med en gnagande känsla inom mig, där mitt liv i många fall har kretsat kring när jag ska träffa honom igen, utan att leva här i nuet. Detta har pågått i månader, med start innan jul. Förfärligt, kan gråta av bara det. Han som uttalat högt, klart och tydligt att han inte vill ha mig. Iallafall inte som kæreste.

Ändå har jag levt på hoppet. Fastän jag vet att vi är i helt olika stadier i livet, och förnuftet säger till mig att hitta nån annan som jag kan bilda familj med. Det där jäkla förnuftet kan ju slänga sig i väggen! Känslorna styr, iallafall i min värld. Det har varit två kolliderande krafter.

Nu hade jag målat upp en fantasivärld, som fullständigt krackelerade innan det ens har börjat. Har levt i bubblan, Roskildefestivalen, där allt skulle bli mysigt. Vi skulle lyssna på koncerter och mysa i tältet. Men hur gör man det, när han man drömmer om, vill leva ett fritt liv? Tycker jag är fantastisk, men men...

Han tänkte iallafall rationellt om någon. Du bor där, jag bor här.

Samtalet hos väninnan resulterade i att jag måste bryta. Bryta ordentligt. Inte som vi gjort tidigare: lovat att vi ska bryta men fortsatt skicka lite sms, nåt mail, skrivit på msn. Det fungerar inte. Jag har lagt mycket större vikt vid det än vad han har gjort. Blomman i mig har fått sin näring. Det har varit väldigt tydligt.

Kände mig kräkfärdig, ville gömma mig, hade examensångest. Vi bestämde träff och det tog på sin höjd 5 minuter. Han förstod, men vad hade man annars förväntat sig. Han hade ju inte lagt nån vikt vid vår relation.

För mig? En lättnad, men också en sorg. Den olyckliga förälskelsen.

Så kommer pinsamheten. Hade inte fått pengar för maten som vi åt, och jag varken har eller hade lust att bjuda honom på den. Kalla mig snål, det bjuder jag på, men det är inte det det handlar om. Jag känner mig i underläge. Blottar att jag tycker om honom, och vill därför inte bjuda. Kanske konstig logik, men så kände jag.

Var tvungen att ringa, inget svar. Skickade sms, ett till. Förklara situationen. Stod fast vid mitt ord: ingen kontakt, men ville ha pengarna. Mötas igen? Han hade lagt sig. Slutade med att jag fick ringa igen och ge mitt kontonummer. Allt för att jag ville ha det överstökat nu, och inte ha nåt hängande.

Detta var 3 gången gilt på vår tur genom livet. Kan inte ha nån som upptar min tid på det sättet, bara självdestruktivt. Nu får livet fortsätta. Det är rätt beslut.

Logisk kullerbytta

Lustigt hur man kan skriva om en sak, men sen handla precis motsatt. Han som har upptagit mina tankar, kom in i mitt liv igen (fast inte på mitt intiativ) och lyckades röra till det. Igen.

Fikade länge när jag åter igen var på ferie i byen. Fin kille, som har sina dåliga sidor. Han med, precis som jag. Vi är väldigt olika på många sätt. Men förnuft och känsla går inte ihop och man ska sluta förvånas över hur folk beter sig. Ändå blir jag så vansinnigt arg på honom.

Arg för att jag inte vet var jag har honom. Arg för att jag är kär i honom. Arg för att han inte tar samma notis om mig, som jag om honom. Arg för att jag blir förblindad av honom, samtidigt som jag vet att det finns andra som egentligen skulle vara bätte för mig. Arg för att han upptar min tid, och min tankeverksamhet.

Det här svider när jag erkänner det.

Roskilde skulle bli hejdundrande roligt. Nu verkar det mest bli regn och ett saknande av honom. Hold op med og pive, og kig fremad. Var inte negativ.

Livets läxa

Hörde idag en otrolig historia. En människa grundlurad i främmande land. Händer det bara vissa, eller skulle det kunna hända vem som helst? Känns som om det är större sannolikhet att det händer den tidigare sorten, dock medveten om att jag kan ha fel. Kanske skulle det även kunna hända mig. Känns dock som om vissa av oss har en medfödd skepsis mot andra, som ibland kan sätta käppar i hjulen, men som också kan göra oss medvetna om eventuella risker. En säkerhetsbarriär.

Han som blev lurad är fri i sinnet, kanske ska man kalla det naiv. Eller är det för starkt? Blev iallafall inte förvånad att det var just han, och inte nån annan jag känner. Känner mig lite dum att jag fick den känslan, men ibland undrar man varför inte varningsklockorna ringer hos vissa. Att kroppen säger nej. Det här är fel, backa. Hade jag reagerat likadant? Hamnat i samma situation? Svårt att uttala sig om, eftersom jag inte var där, men jag tror inte det. Eller hoppas.

Åter igen blir jag medveten om vilka vägar man kan ta i livet. En del bättre än andra. Har alltid önskat att jag ska vara mer öppen, hitta alternativa vägar, vara fri i sinnet. Utan att för den saks skull tappa fotfästet och hamna i problem. Har avundats dem som huvudstupa kastats sig in i nya kontakter utomlands för att suga in den nya kulturen, men känner nu att en viss skepsis nog bara är bra.

Den enda man kan lita på är sig själv. Låter cyniskt, men sant. Vi föds ensamma, och dör ensamma. Där emellan ska vi hantera relationer med andra, men sluta förvånas över hur folk beter sig. Vi är dem vi är.

Spöket

Tillbaka på ferie i byen. Blicken vandrar över gatorna för att se människan som har upptagit mina tankar. Känner mig lite frånvarande och uppspelt, borde egentligen glömma, men så svårt när nån rör runt i ens känsloregister. Visste vad det var från början, en höstromans, men lyckades sylta in mig. Så otroligt osmart.

En sekunds tankefrihet, när jag står och hänger vid springvandet. Där mitt bland alla människor kommet han glidande. Han är i stan. Tror inte det är sant. Mina ögon stirrar, öppen mun och ett förvånat uttryck i ansiktet. Fortsätter stirra, vet inte var jag ska ta vägen.

Långt hår, en löst hängande skjorta och armybyxor. Ett flum, en bohem. Han går brevid sin vän, samma typ som han. Liknar två personer uttagna ur grungeeran. Känner mig förvirrad. Vad säger min magkänsla? Vet inte. Kan inte lita på mig själv. Blir helt plötsligt åter igen varse om våra olikheter. Känner mig malplacerad, och blir chockad över att jag känner mig obekväm i mitt eget jag. Som om jag var för fin, och inte duger.

Kollar bort. Vill inte säga hej, trots att han går 3 meter ifrån mig. Vad ska jag säga? Reagerar reflektoriskt, kanske korkat. Ångrar mig, tycker det är bra. Har sett ett spöke, och handlar därefter.

Senare på kvällen kände jag mig lugn. Dags att glömma och gå vidare. Har otroligt roligt!

Nu sitter jag här. Vill ha kontakt, men får inte. Får inte, eftersom det bara skadar mig själv. Vill jag egentligen ha just honom, eller är det för att jag möter motstånd?

Förnuft och känsla går inte alltid ihop.

Utsläppt

Golfspelandet har legat på is ett tag, men igår var det dags för en 18-hålsrunda. Perfekt väder; molnigt, ca 20 grader, vindstilla. Har kommit på att sol och golf inte går ihop, iallafall inte för mig. Man blir bara svettig, får solsting och tycker golf är jobbigt och segt. Det var den känslan jag fick sist jag var ute.

Nu var det faktiskt riktigt kul. Socialt sällskapsspel. Men kallas för sport? Nej.

Kände mig som en kalv på grönbete, efter att ha slitit 60 timmar på akuten. Frisk luft! Äntligen!

En lättnads suck

Ett stort leende över mina läppar, hela dagen, trots stressigt på jobbet.
Livet är inte så tokigt ändå, utan faktiskt riktigt bra. Hyreslägenheten var fin! Finare än vad jag hade vågat hoppats på. En 3:a mitt i Downtown småstad, med stora fönster, ett mysigt kök plus balkong.

Där ska jag bo. Nu kommer jag inte bli lappsjuk.

Känns som en stor sten har lättat från mitt bröst. Kanske bor det även några hockeykillar i min port som jag kan plåstra om när de har skadat sig på isen.

Progress

Det finns två sidor av mig: on eller off-Fia. Inget mellanting. Antingen händer allt samtidigt eller så går jag runt och såsar i flera dagar utan att jag får ändan ur vagnen.

Har kollat på 5 olika lägenheter på 3 dagar, men fortfarande hänger lägenheten vid vattnet i luften. Tanten vill inte släppa den helt och verkar för övrigt vara lite halvneurotisk. Tydligen har hon haft lägenheten till salu tidigare, men drog tillbaka den i sista stund. Kanske inte ska hoppas alltför mycket.

Hoppas istället på hyreslägenheten inne i stan. Kommer långt med att droppa: Läkare. Sjukt, men sant. Ringde en privat hyresvärd och sa att jag var läkare i stan. Två timmar senare, och vips en ledig lägenhet, som är min om jag vill ha den. Utnyttjar min position, men om nöden kallar så...

Stödet jag behövde

Sitter precis och funderar på om jag ska ta och köpa mig en fin liten lägenhet. Här i min lilla stad.

Om ärligheten ska fram, så trivs jag inte alls i min lägenhet. Den ligger alldeles för mycket i skogen, det är långt till stan och den är nåt vansinnigt mörk efter att en mindre begåvad arkitekt har satt en massiv träpanel på balkongen och ett tak som sticker ut över balkongräcket, så inget ljus kommer in. Nu har jag sagt det.

Det som är positivt är att lägenheten ligger 2 min från sjukhuset.

Har varit på jakt efter en ny bostad. Kollat mäklare, ringt bostadsförmedlingar och privatpersoner. Hittade en fantastisk lägenhet vid vattnet, välvårdad med snetak. Blev förälskad direkt. Priset var också en bråkdel av vad det hade kostat i Stockholm. Vill ha, vill ha, vill ha. Nu gäller det bara att få ut tanten.

Mamma var på besök i helgen, och hon kom i rättans tid. Herregud, vad sur jag kan blir på henne. Hon kan irritera mig så jag nästan flyger i taket, men vi kan också ha enormt trevligt. Som denna helg.

Hon hjälpte mig att ta beslutet att jag måste flytta. Bra stöd, och vi var avslappnade i varandras sällskap. Åkte runt i omgivningarna och slappade på vårt landställe. Sverige är verkligen vackert och vad skönt det är att bara vara.

Man lär sig så länge man lever

Denna vecka har jag varit urolog-underläkare. Sofia, denna vecka kan väl du vara på urologen, det finns ju ingen där. Det var så jag och min kära stafett-överläkare, som jag jagade överallt eftersom han aldrig visste var han skulle vara. Två förvirrade höns, eller var det så att den blinda ledde den andre blinda.

Vad annat kan man göra än att fråga, fråga och åter igen fråga. Tycker nästan synd om sjuksköterskorna som hela tiden ska lära upp nya underläkare (och till råga på allt får nya överläkare titt som tätt) och det är vi som ska bestämma och ta beslut fastän de har jobbat i 20 år och har betydligt mer erfarenhet, men mycket mindre i lön. Kan inte vara helt kul. Beundrar dem för deras tålamod.

Höll idag annars ett föredrag för de andra kirurgläkarna på konferansen. En artikel om akut divertikulitis. Roligt och motiverande, fick fina vitsord och beröm. Kändes skönt, eftersom jag alltid får rampfeber när jag ska hålla föredrag, speciellt när jag vet att det är en hög med överläkare som sitter där och glor just på mig. Men de kloka säger att en viss nervositet skärper ens sinnen. Tror de har rätt.

Ett konstaterande

Sverige, Sverige älskade land! Igår firade vi din dag, dagen som borde ha blivit helgdag för länge sen. Visst ska vi vara stolta över vårt vackra land. Precis som våra kära grannar.

Igår; 10 år sen studenten. Galet. Tänkte egentligen inte så mycket på det, utan kom på det när jag skulle lägga mig. Ja, just det. Idag var den dagen. Där stod man för ett decennium sen, korthårig och mörk, med en kort vit klänning och åkte runt med klassen i en lastbil med så mycket björkris att man nästan blev allergisk.

Vem trodde man skulle sitta här 10 år senare? Inte konstigt att man undrar vad man gör om ytterligare 10 år. Livet är verkligen spännande.

Klassfesten

Var på klassfest i helgen med min gamla gymnasieklass från Stockholm. Det har gått hela 10 år sen jag tog studenten, och vart tog tiden vägen? Det kunde ha blivit katastrof. Stelt, konstlat och ett evig upprapande om vad vi gjort i livet, men istället vart det bara genuint trevligt. Riktigt trevligt. Avslappnat.

Vi skulle träffas i parken där vi hade champagnefrukost, den 6 juni 1997. En hel hög med vuxna (vissa mer eller mindre) människor som inte setts på ett helt decennium. Eller rättare sagt; vissa har jag sett ganska mycket, andra har jag inte sett sen studenten.
Den mest progressiva perioden i våra liv har flutit förbi. Tiden då man förändrar sig mest. Flyttar hemifrån, reser ut i världen, börjar på universitetet, träffar en kärlek, kanske stiftar familj, separerar och utvecklar andra sidor än de man trodde man hade.

Egentligen är det inte så konstigt att det vart så trevligt, för min gymnasieklass var väldigt samspelt. Kommer ihåg att jag inte ens ville ta ett år utomlands för jag trivdes så bra. Nu förstår jag varför.

Vi körde en runda där man fick göra en kort resumé på de gångna 10 åren, och det var en formidabel lösning på det eviga uppramsandet. Alla verkade nöjda med sina liv, och vissa av oss hade gjort val vi inte trodde skulle ske på gymnasiet. Fantastiskt intressant.

Matchen Danmark-Sverige engagerade oss och vissa av järngänget avslutade kvällen i Stockholms nattliv. Vi vart eniga om att detta måste göras igen eftersom det kändes helt naturligt, trots att 10 år hade förflutit. De flesta var sig lika.

Känner mig glad.

Upp till bevis

Imorgon gäller det. Jag ska bevisa, bevisa att jag kan. Visa att jag får gå på den riktiga banan, med de stora.

Vilken fånig sport egentligen.

Först ett skriftligt prov, och i ärlighetens namn har jag absolut inte orkat läsa. Vem orkar läsa om tråkiga regler. Massa konstiga regler om allt möjligt. Tycker jag har läst för mycket i mitt liv som jag måste läsa, fastän jag inte vill.
Del två; ett praktiskt prov. Vansinnigt mycket roligare. Tekniksport, med en känsla som antingen finns där eller inte. Tävlingsmänniskan i mig kommer fram. Fullständig fokusering; titta på bollen och använd mindre kraft än du tror. Vilken tillfredsställelse vid en ren träff, och fan vad förbannad man blir när det inte går.

Det får gå som det går. Tänker inte kasta mig iväg, för att svinga i regnet, så dum är jag inte.

Golf. En sport eller en hobby?

Lösningen på allt

För lite sömn, 60 timmars vecka på sjukhuset, fortfarande inte helt återsälld efter festandet i Bergen, intensiv golfträning och Capoeira workshop hela helgen. Inte konstigt att man känner sig ur balans. Det finns ofta förklaringar på deppiga stunder. Kanske är det befogat, man får känna sig nedstämd, men oftast är det de yttre påfrestningarna som påverkar en.
Vill göra allt, men kroppen säger stopp. Vilken tur.

Läste en intressant artikel om stress och depression. För att antalet sjukskrivningar ska minska, måste stressen i samhället minska. Logisk, kan tyckas, men varför är samhällets krav så uppskruvade? Vem mår bättre av det?

Gladare idag. Lugn dag på jobbet, en inskrivning och sen pappersarbete. Vem trodde att läkarjobbet skulle vara fullt med det? Ett evigt signeringsarbete. Signera inskrivningar, slutanteckningar, remisser, intyg, röntgenbeställningar och labbsvar. Vilken kostnad för samhället. Här skulle det kunna sparas stora summor pengar. När man jobbar inser man hur ineffektivt det kan vara. Tror alla parter skulle bli gladare om vi använde pengarna till annat än pappersarbete.

Fast idag var det bra för mig att det var lugnt. Har annars fått min första löneförhöjning. Känns skönt.

Att känna

Förvirrade tankar flyger genom huvudet. En litet orosmoln formar sig i horisonten. Sakta kommer det krypande. Den gnagande magkänslan. Det jag inte vill känna. Ta bort. Ignorera.
Lönlöst att ens försöka trycka undan. Kommer med våldsam kraft och slår undan benen. Acceptera. Men hur lätt är det?

Ett aktivt liv. För att glömma? För utmana mig själv? För att jag mår bättre?
Är det här mitt liv? Vill jag det här?

Vill inte känna, bara vara. Men så svårt. Livet sätts på sin spets, för kort för att kastas bort. Möten som får en att inse vad som är viktigt. Vara lycklig, men hur defineras det? Magkänslan bestämmer vad jag vill, får mig att känna efter.

Förändringar skapar kaos, ro, nya möjligheter blandat med tvivel. Är min kropp i balans?

Tankeverksamhet

Slut, fullständigt slut. Tänka, tänka, tänka. En minut på akuten är inte den andra sig lik. Hur ska jag handlägga detta? Vilken antibiotika? Annan medicin? In eller ut?

Otroligt skoj. Timmarna flyger fram, och helt plötsligt har jag varit en vecka på akuten. Vilka framsteg, även om man bitvis känner sig som en bluff. Här är jag: Läkaren. Längtar nu efter sängen, vaggas in av John Blund, så mina förvärvade kunskaper kan få mogna .

Tänker på det galna upptåget i Bergen. Vad roligt det var, vilken kontrast från min lilla stad. Fint att få uppleva.

Dagen då allt gick fel

Kastar mig ut från sjukhuset och in i bilen. Nu börjar färden mot söta bror, vårt stolta grannland i väst. Hinner tänka: vad skönt det är att ha bil. Om några timmar kommer jag ångra det.

Träden susar förbi, solen strålar från en klarblå himmel och en älg springer över vägen. Sjunger i kapp till musiken och känner mig fri. Färden går bra, ända till jag kommer in i Norge.

Små små slingrande vägar, 60 och 70 vägar, folk på väg för att fira sin nationaldag. Helt plötslig är jag vilse. Fan, satt i mina egna tankar. Var är jag nu? Skräcken börjar komma. Hur ska jag nu hinna?

Hinner inte. Väl framme på flygplatsen, står en sur incheckningstant och vägrar ta emot mig. Du måste köpa en ny biljett. Ringer mina vänner. Ett nytt förslag kommer flygande: Ta nattåget. Kör som en galning mot Oslo. Parkerar som hastigast på Oslo S och får tag på en sittplats på tåget. Ja, nu kommer det hela lösa sig. Men fel hade jag.

Kör runt, runt och åter runt. Vart finns det en parkeringsplats inne i Oslo för fyra dagar? Svaret är: ingenstans. Eller för att precisera det hela lite mer; parkering är tillåten i max 2 timmar, annars får du stå i parkeringshus. Parkeringshus i 4 dagar, som skulle gräva ett 1200kr djupt hål i min plånbok, förutom den tågbiljett jag nyss köpt för 700kr. Nej, tack.

Hedda ringer och säger att jag ska köra till Asker för att parkera. Nu är det inte kul längre. Bilen hindrar mig från att komma dit jag vill; Bergen. Krånglar mig ut ur stan, kör olagligt. Stressad hittar jag en parkeringsplats precis vid stationen, men var är automaten? Helt borta. Det kan inte vara sant? Varför fungerar ingenting? Klockan är mycket, ingen rör sig i området. Ingen att fråga. Kan inte hoppa på tåget utan att betala parkeringsavgift. Bilen kommer vara borta när jag är tillbaka. Går inte.

Förvirrad. Ger upp. Tiden har besegrat mig. Vad ska jag göra?

Stina och Hedda ringer. Ge inte upp. Ta morgontåget.

Men var ska jag sova? Klockan är över midnatt, men får ett infall. Stod det inte på facebook att Louise var i Oslo? Louise, min räddare i nöden. Ta mig under dina vingar och skydda mig mot det onda.

Sover hemma hos Louises pappa. En ny dag gryr och jag står på Oslo S igen. Nu ska det inte gå fel. Lämnar bilen till Louise och kommer mig på tåget. Alla kan pusta ut. Rufsigt sovhår, en massa kaffe och 7 timmar senare, är jag framme i Bergen.

Vilken historia!! 1400 kr fattigare och en himla massa problem på vägen, men väl värt det för att fira nationaldagen, som inte ens är min.

Kollo

Tror jag är på kollo.

Skönt att komma till en liten stad där det finns folk som har lust att hitta på grejer. Inte bara massa snack, utan det händer faktiskt nåt.
Sushikväll med TP (blev en herrans liv, och tjejerna vann!), ett mer eller mindre engagerat gäng som kollade på ESC (ibland blir man riktigt glad över att se galna människor springa runt runt i rosa kostymer och blanda texten på franska/engelska) och idag ska 3 av oss tjejer börja på en golfkurs.

Känner att golfen kanske behöver en lite mer oseriös person. Jag.

Har bott här i 2 1/2 vecka, men det känns som hemma. Allt går så fort.

Två bilder från mitt nya liv

Att acceptera är att leva.

Känns inte som om jag har kommit speciellt mycket längre...

Brottar-Britta och jag i mitt nya kök.

Ett gott skratt förlänger livet

Kliar i kroppen. Kan inte sitta still. Vill inte sitta still. Vill inte lyssna på undervisaren. 6 timmars dataundervisning om elektronisk journalföring. Tror de vi är korkade, eller varför kan man inte korta ner det till 2?

Löser problemet. Hittar på hyss och livar upp stämningen. Hackar oss in i varandras journaler och skriver fula kommentarer. Löjliga kommentarer. Skratten bubblar upp; 2 barn i skolan. Internhumor. Men vad roligt vi hade!

En annan synvinkel

Tror att förutfattade meningar hindrar människan från att leva fullt ut.

Skulle absolut inte bli läkare när jag gick i gymnasiet, tyckte Danmark var ett otroligt tråkigt land och förstod inte varför folk åkte till Köpenhamn på semester "för man förstår inte ett ord de säger", Indien är ett smutsigt land där man bara blir magsjuk och folk som tränar Capoeira är konstiga.

De är några av de förutfattade meningar jag har haft.

Förstår inte var de kommer ifrån men skrattar mig lycklig att jag kan ändra min åsikt. Vill inte vara rigid och fastlåst i min uppfattning. Blir så tråkigt då. Kanske är så, att de saker som verkligen väcker starka känslor hos mig, får mig att ifrågasätta var de kommer ifrån. 4 åringen i mig kommer fram och undrar "varför?". Eller styrs vårt liv delvis av slumpen?

Så här sitter jag idag. Läkare, har bott 7 år i fantastiska Köpenhamn (trots vissa jobbiga examensperioder), har en önskan om att i framtiden arbeta med bistånd i Indien och tycker Capoeira är vansinnigt kul.

Capoeiraträningen igår var en kick. Frihetskänslan var enorm när jag drog iväg med bilen, och jag ångrade det inte en sekund. Spelet fascinerar och en lust att lära fyller hela mig. Kickboxing är aggressivt, medans Capoeira har sin tjusning i akrobatiken. En vacker sport.

Kanske korkad

Ska ut på äventyr, och det pirrar i hela kroppen. Egentligen är det inte nåt speciellt, men det känns ändå som en liten förälskelse i kroppen, fastän det inte är det. Vad konstig man är! Är full av vuxenpoäng när jag ska ta min bil och köra 10 mil för att komma till en träningsanläggning. Kanske är jag dum i huvudet, men då får det vara så. Måste prova.

Köra en timme dit och en timme hem för att träna. Korkat, eller inte? Endorfinerna kommer nog få mig till att gilla det. Utmana mig själv.

Bomull i huvudet

Bomull i huvudet. Kan knappt tänka en rak tanke och känner mig fullständigt korvstoppad. Egentligen har de första dagarnas intro varit väldigt bra, inte bara massa skräckexempel och information om hur exakt vi ska agera i varje situation och om vi inte gör så "så ligger vi fruktansvärt risigt till", utan istället känner jag mig trött för att allt är nytt. Precis som det är när man är ute och reser. Allt är spännande och nytt, och det gör att man blir matt. Men det är en skön matthet.

Vi är fyra som börjar samtidigt. Två från KI, och så Daniel och jag från Köpenhamn (eller KU som vi brukar säga för att reta de andra). Det känns som vi har varit runt i 3 dagar på Teknikmuseumet, precis som när man var liten. Fått göra test i MR-scannern, lekt med ultraljudet (jag hade en väldigt fin lever, njure och bukspottskörtel), undersökt varandras ögon och så blivit matade med en massa information om att vi "alltid ska ringa bakjouren om vi får problem". Ring hellre en gång för mycket än en gång för lite, för ni är under utbildning! Alla har tagit sig tid, och verkligen varit grundliga. Inga frågor är dumma frågor, så jag och den andra tjejen dundrar fram (ibland kanske man skulle vara tyst) med alla våra funderingar. Känner mig friare här än i Danmark, och tycker det är lättare att ställa "dumma frågor". Undrar hur introdagarna hade varit om jag hade stannat i Köpenhamn?

Ska bli skoj att börja arbeta, även jag nog ibland kommer vara slutkörd, ha eld som står ut ur öronen, och flera hjärnceller som bränts bort. Men nu är det helg. Ska mysa med de andra, för det blir nog inte nåt vilt festande i denna stad. Vill inte börja med att få en stämpel som den "oseriösa AT-läkaren, hon som ni inte ska gå till för att få hjälp". Skrämmande hur fort jungeltrumman går i små, små städer. Här gäller det sunda livet med friluftsliv, så istället får jag slå klackarna i taket i t.ex. Stockholm. Känns skönt, för då kan man vara fri när man åker iväg vissa helger.

Ut och njut av våren.

Statusrapport

Jag har landat i skogen. Bokstavligen talat. Träden tornar upp sig utanför mitt lägenhetsfönster, och kastar sina långa skuggor över över huset. Det är fullständigt tyst. Inga bilar hörs, utan det enda som fyller mina öron är fågelkvitter. Vilken skillnad från Köpenhamn! Saknar det spaciösa utrymmet, himlen och ljuset jag kunde se från min gamla lägenhet, men saknar absolut inte oväsendet av de kopiösa mängder ambulanser och brandbilar som stressade fram mellan Riget och Bispebjerg. Detta är mitt nya liv och det känns lite ovant, men bra.

Det svenska modersmålet klingar i öronen och vad lätt det är att läsa på läpparna. Svenskan är lättare för hörselskadade att uppfatta, och jag känner mig mindre handikappad. Jag hör vad de säger, och misstolkar inte lika lätt. Vilken lättnad.
Att komma till himmelriket för glutenintoleranta är inte heller helt fel. Ingen som tittar konstigt på en när man säger att man inte tål eller frågar om glutenfritt alternativ, utan istället slängs det fram ett hav av olika varianter. "Kan jag välja bland allt detta?" Inte lätt när man som barn bara kunde få små torra skorpor, men jag klagar inte.

Den lilla staden är fin, mycket finare än vad jag minns. Ligger vackert vid två sjöar och en älv som förbinder dem. Solen har de senaste dagarna smekt sina varma strålar över våra bleka vinterkroppar, och badat in den lilla staden i ett vackert sken. Byborna är öppna och vänliga, känns äkta på ett fint sätt. Staden är inte stor, snarare väldigt liten, men det finns trots allt 3 fik och ett antal restauranter. Jag trodde inte det skulle finnas nåt.

Sjukhuset. Bra standard, mycket bättre än dem jag tidigare har varit på. Jag säger bara en sak: svensk standard. Mer behöver jag inte säga.
Alla äter tillsammans i matsalen, och det är dagens höjdpunkt. Kanske låter banalt, men jag vill inte ta med mig matlåda och kasta i mig maten när jag har fått ett bra jobb, utan istället kunna njuta av av min lunch och slappna av med min kollegor. Det är livskvalitet, och det tar de fasta på här.
Folket är trevligt, och vi är en bra blandning. Alla är inflyttade och många kommer ensamma. Det gör att det blir en bra stämning och folk vill gärna hitta på saker. Golf, innebandy, fotboll, skidåkning, vandring, beachvolleyboll, skridskor... För en sportgalning som mig är det kanon att vara här, för jag kommer få utlopp för all min lust. Ska bara komma ihåg och arbeta in emellan.

Har en bra magkänsla, och det bådar gott.

Flyttlasset redo

Så står flyttlasset redo, och mitt nya liv formar sig i horisonten. Hur ska detta bli? Känner mig förväntansfull inför denna resa och med alla nya spännande utmaningar det kan föra med sig. Har vetat om livsförändringen i 6 månader och nu är dagen här.

Har släpat, dragit, burit och knuffat in alla möblerna i en stor lastbil. Min barnsdomsvän och pappa är med mig, och ska guida in mig i mitt nya liv.

Det här ska bli spännnade. En ny epok börjar.

Bajskorv

Caca eller kaka? Ord som stavas nästan likadant, men uttalet skiljer sig. En form för homografer till varandra, fastän det är olika språk.

Låg och läste godnattsaga för min kära systerdotter och tillika guddotter, då hon helt plötsligt utbrister: "Moster Fia, du är en Caca". Till saken hör att underverkets pappa är från Chile och mina spanskakunskaper är begränsade till enkla fraser. Detta ord var inte ett av dem som ingick i mitt begränsade ordförråd, och kanske var det lika bra, för uppenbart är jag en bajskorv. Det var det hon sa.

Skrattet välde fram i mig, men jag försökte i all iver plocka fram min pedagogiska sida, fastän jag hade svårt för att vara seriös. Caca eller kaka, om du vill. "Jag är gärna din kaka, men då får du vara min smula".
Vi låg och skrattade i sängen, och pedagogen i mig försökte dra upp andra homografer, dvs ord som stavas lika men har olika uttal och betydning. Banan och banan, man och man eller varför inte kör och kör. Svårt när man inte ser orden i en mening, men ganska roligt att leka med språket.

Barn är härliga och spontana. Levande människor, som jag hoppas inte blir för formade när de växer upp. Bevara spontaniteten.Ordet caca blev avdramatiserat, så nu är det bara en kaka som hamnar i toaletten, eller varför inte bjuda på en caca till kaffet?

Kaos

Kaos. Hemma i ett kaos. Flyttkartonger överallt och ett förvirrat liv. Vill på semester igen... Vill nog egentligen inte börja mitt vuxenliv, fastän det är en resa bara det.

Hela min familj flyttar samtidigt, det är nästan ett skämt. Pappa flyttar från villan och har köpt min systers lägenhet, mamma har köpt min brors lägenhet inne i stan och han ska flytta tillbaka till Kiruna, min andra bror har köpt mina föräldrars villa, min syster flyttar till ett radhus och jag flyttar från Köpenhamn till en liten stad i Sverige. Allt detta samtidigt. Eller drömmer jag?

Städar, packar, fixar och kollar igenom gamla minnen. Var jag inte nyss 12, eller 18 eller varför inte 23. Vad hände? Vad länge sen det känns, fast ändå inte. Gamla dagböcker rotas fram. Vilken utveckling, objektet för min kärlek har växlat men samma tro har alltid har funnits där. Gamla kärleksbrev sätter tankarna igång. Livet går vidare fastän man inte trodde det, och vad bra det blev. Mitt uppe i ett förhållande tror man det är för evigt, men vad är egentligen det? Aldrig roligt att såra någon eller bli sårad. Det gör otroligt ont på vilken sida man än står. Livet kan vara passionerat, man får bara våga riskera lite. Så jävla surt när man inte är där längre, men passionen kan väckas igen. Även om man inte tror det. Friskt vågat, hälften vunnet. Så sant att jag mår illa blandat med en viss förtjusning.

Finns människor som man möter som har en enorm effekt på en, trots att man egentligen inte känner varandra. Som får en att känna det där lilla extra, det där lilla bubbelbadet som är på väg att startas upp. Kemi, personkemi. Fan, vad svårt det är. Inget vi kan ta på...men ändå så vansinnigt viktigt. Sätter igång tankar och känslor som man inte kan stoppa, fastän man ibland vill. Känslorna vinner över förnuftet. Skulle det inte vara lättare om man kunde stänga av sin hjärna ibland? Trycka på on/off.

Lisa för själen

Ligger på Caros soffa och musik strömmar in i mina öron. Känner mig upprymd och lite förväntansfull, men kan egentligen inte sätta fingret på varför. Kanske är det de senaste dagarnas upplevelser som har höjt förväntningarna, kanske är det musiken som får mig att känna mig kär i livet.

Musik förmedlar så starka känslor att jag ibland bara ligger på golvet och filosoferar. Drömmer mig bort i min fantasivärld, där alla tankar får sväva fritt. En och samma låt kan få mig att börja gråta och tycka att livet är ganska deprimerande, för att en annan dag väcka mina innersta drömmar och få mig att känna att jag inte ska kasta bort mitt liv. Kents "Mannen i den vita hatten" kan få mig att svänga mellan dessa ytterligheter. Fina ord, där vi finner essensen i vårt liv i låtens slutskede: "men älskling, vi ska alla en gång dö"

Riksgränsen, Kiruna och Lofoten. Så vansinnigt vackert att man blir mållös. Kiruna är egentligen inte bildskönt, men väcker en nostalgikänsla hos mig som är oemotståndlig. Inte kunde man tro att mina 4 år i Kiruna i åldern 6-10 år skulle sätta så djupa spår, men jag känner mig hemma på ett sätt som är svårt att förklara. Detta karga landskap, snö och fjäll. Vackert.

Caro kom till Riksgränsen för en vecka sen och vi har åkt skidor, klättrat upp på Nordalsbranten, åkt till Kiruna och sett allt som är värt att se (inkl. Ishotellet) och gått på topptur. Vaknade upp i onsdags: sol! Martin (brorsans frus lillebror som vi bodde med i husvagnen) hade redan stuckit iväg, och vi ville inte vara sämre. Nu skulle vi upp på Rombakstøtta som har en fantastisk utsikt över Narviksfjorden. Äntligen! Molnfronten och dimman halvvägs in i Norge fick oss dock på andra tankar, så vi vände och körde till Vassijaure istället.

Vi valde inte den lättaste vägen att komma upp på Vassitjåkka, dumma som vi var. Klättrade rakt upp för fjället, stighudarna satt fast men isen gjorde att jag slant och Caro var tvungen att dra upp mig med sin stav. Dags att gå med skidorna på ryggen istället, man får inse sina begränsningar. Väl uppe på fjället ett par timmar senare var vi helt hänförda av den vackra utsikten. Solen flödade över den lappländska fjällkedjan, och över Norge låg en molnfont som gav en häftig kontrast. Värt allt slit flera gånger om. Åket ner från toppen och ner i en ravin var full med pudersnö och vi var helt lyriska när vi kom ner. Kan det bli bättre än så här?

Har varit i Lofoten på vägen till Bodø. Öppet hav, höga fjällformationer och små pittoreska byar. Lisa för själen. I Henningsvær hängde fisken på tork, och hela byn andades ett gediget lugn. Vi satt på klipporna och beundrade utsikten. Ville stoppa tiden.

Tog Hurtigruten från Lofoten till Bodø sent på kvällen, sov inne i salongen, där de rika turisterna nog undrade vad det var för sunkiga människor som låg där och sov som ett par uteliggare. Vi fick deja vù till när vi sov på en parkbänk i Belgrad när vi var på Interrail i Östeuropa för 3 år sen. Rolig upplevelse.

Fina dagar.

Riksgränsen

Tänk er snö, snö och åter igen snö så långt ögat ser. Vädret ändrar sig snabbt från att ha varit sol, till fullständigt flatljus, sen kommer ett kraftigt snöfall, dimma och blåst och allt ändrar sig på bara några timmar. Allt detta har hänt idag och det är Riksgränsen i ett nötskal. Jag älskar det! Här känner man sig verkligen levande.

Man kan lugnt snacka om att det är kontraster att komma hit från Indien. Men jag ångrar inte en sekund att jag bestämde mig för att göra det, för skidåkningen är helt fantastisk, och jag har fått det bästa av två världar.

Var ute och uppe på fjället kl 9 idag. Kors i taket! Det snöade igår kväll, så jag kunde knappt sova inatt eftersom jag så himla gärna ville ut och åka puder. Träffade brorsan och hans kompis i liftkön, och eftersom de är locals så drar de ut en på galna äventyr. Hur bra som helst! Vi kastade oss ut för berget, hoppade från små klippor, och kände på den härliga snön. Jag har aldrig varit den stora hopparen, men det är alltid bra när man får utmaningar och det är en av de sakerna som jag vill förbättra som skidåkare. Kastade mig ut för en klippa på ca 3 meter, och landade perfekt. Blev så sjukt glad! Drog vidare och kände mig fri som en fågel med massa nytt självförtroende. Lite längre fram hör jag brorsan ropa: "Fia, akta!" Men jag är redan i luften, och hinner tänka: "Äh, det är nog inte så långt ner". Det var det. Jag tumlade runt, studsade på huvudet och skidorna flög åt alla håll. Jag hade kört ut för ett stup. Ups! Det gick bra, så inget att vara rädd för och det är en herrans tur att man kör med hjälm och ryggskydd. Tydligen såg det ganska våldsamt ut.

Otroligt svårt att se var alla stup och stora stenar är här i Riksgränsen, för när flatljuset drar in, ser man inte ett dugg. Men friskt vågat hälften vunnet, och utan utmaningar blir man aldrig än bättre skidåkare. Jag trivs som fisken i vattnet här!

BILDER

Sa har jag lagt in massa bilder från resan: http://picasaweb.google.com/sofia.kjellberg

Kontraster

Ar det kontrasterna som haller en vaken och som gor att man verkligen uppskattar det man har upplevt?

Har varit i Ooty, en liten (eller sa liten ar den nog inte) bergsby soder om Bangalore. Otroligt fint, skont vader (svalt) och massa roligt man kan uppleva. Exempelvis ata choklad, kolla in teplantager (jag var i himmelriket :D), lokala stamfamiljer och aka ett litet miniatyrtag fran en annan liten bergsby till Ooty. Jag satt mitt bland en indisk familj, bestaende av 4 broder och deras fruar. For att komma in i denna vagn, var jag tvungen att hoppa in och ut ur flera andra vagnar. Hela tiden fick jag hora: "No, no, no. The train is full. Reservation" Hur svart ska det vara? Men till sist fick jag komma med :)

Den indiska familjen tyckte det var valdigt roligt att jag hamnade mellan dem, och jag fick de klassiska fragorna: Vad heter du? Var kommer du ifran? (det roliga ar att alla som man moter verkar vara intresserade i att veta det) och sen kommer foljdfragorna. Ar du gift? Bor du hos dina foraldrar? Vad jobbar du med?
De var forfarade over att jag reste ensam, ogift och inte bodde hos mina foraldrar. Forklarade att vart samhalle ar mer individbaserat och darfor ar det vanligt i vart land. De tyckte det lat hemskt och erbjod mig att bo hos dem :)

Har upptackt en annan intressant grej, och det ar att sa fort de fragar vad man gor hemma och man svarar att man ar lakare, sa hamnar man i en sorts fredad zon. De lyfter pa ogonbrynen och utbrister ett forvanat "ahhh" Hur bra som helst. Kan tycka det ar lite jobbigt att fa den fragan hemma, men har ar det bara bra eftersom man glider igenom det hela mycket enklare. Far lite kanslan av att da vill de inte gora en nat dumt eftersom ens yrke ar att ta hand om andra. Lustigt! Jag tackar och tar emot, bra att man kan anvanda sin utbildning till nat ;)

For att aterga till kontrasterna. Har forflyttat mig fran Ooty till Bangalore, som istallet ar fullstandigt kaotiskt. Bilar, bilar, bilar och ater bilar. Tror seriost att jag haller pa och bli ihjalgasad. Hade nog hellre stannat en dag extra i Ooty, men a andra sidan minns jag dagarna i jungeln och i Ooty med annu storre gladje. Bangalore ar mer vasterlandskt, sa jag kan ga runt med linne och kjol istallet (kan forvisso gora det pa andra stallen, men det ar klart mer fordelaktigt att ha knan (nu pratar vi byxor) och skuldror tackta hela tiden och garna en sjal. Man undviker verkligen problem pa detta satt och blir mer fredad) och shoppingen ar helt galen. Var pa en marknad igar, och blev nastan snurrig av alla forsaljare. Glasogon ar superbilligt, sa jag har bestallt ett par extra och ska hamta ut dem idag. 1400 kr istallet for typ 6000 kr hemma. Det ar dyrt nar man ar blind ;)

Tog time-out fran stressen och hoppade in pa en ayurveda-klinik. Tva kvinnor som masserar en samtidigt i 90 min med en himla massa olja och en avslutande peeling. Kalaset kostade hela 100 kr. Denna gang var klart battre an sist, sa jag ska dit idag igen. Skont att bli ompysslad och verkligen ge sig han.

Glad pask forresten!

Safari

Vilka dagar! Natur och jag gar som handen i handsken, och jag skulle vilja backa tiden for att fa uppleva allt igen. Nattsafarin var helt underbar!

Vi akte ut i skogen med jeepen, solen var pa vag ner och gav den vackraste av solnedgangar. Det hela kandes verkligen enormt stort, och vi spejade ut i morkret. Efter mycket letande ser guiden nat rora sig inne bland traden. Vi ar fullstandigt tysta, och endast dimljuset lyser upp skogen. Dar mitt bland traden ser vi en flock elefanter. Vi fortsatter vara knapptysta och efter ett tag borjar de kanna sig trygga, och upplever att vi inte hotar dem. De borjar rora pa sig. Vi ser 5 elefanter, med deras ungar mellan benen, korsa vagen bara fa meter ifran oss. Det var sa fantastiskt att det ar svart att beskriva.

Euforin var stor nar vi atervande till campen, men fler fantastiska saker skulle handa. Var guide fragade om det var nan som ville folja med pa en tribefestival. Kommer inte riktigt ihag vad det var de firade, men mitt ute i skogen var en flock manniskor. Det var levande indisk musik, rokelsedoften hangde tung i luften och blandades upp med haschrok, och overallt dansade man och kvinnor. Det var en fantastisk upplevelse, som jag sent kommer glomma. Folket tyckte det var otroligt roligt att 4 utlanningar hade hittat dit, sa de drog tag i oss, och skulle lara oss dansa. Manniskorna omkring skattade at oss, och det kan jag verkligen forsta for vi sag nog ut som en flock idioter. Jag gillade killarnas dans, som var lite mer fri och fick mycket uppmarksamhet for det. Sa jag gick snabbt tillbaka och dansade tjejernas dans :) Den natten somnade jag med ett stort leende pa lapparna.

Nasta morgon gick jag upp kl 6 for att ga pa morgonsafari "by foot". Hade bara sovit 4 timmar, men var glad i hagen for det. Trekkade ut i skogen och solen gick upp over bergen. Vi spejade efter djur, och guiden sa att vi skulle halla ihop eftersom de vilda elefanterna kan vara farliga. Vi sag absolut ingenting, men efter mycket vantande horde vi elefanterna. Vi fick ga in i ett buskage en och en for att kolla pa en elefanthona dia sin unge. Jag kom som sista person, och nar jag star och tittar hor vi plotsligt ett knak och en elefant som ger ut en varningssignal, Guiden tittar pa mig och gor tecken "go, go, go" Jag kan saga att jag kom ganska fort darifran, och hela gruppen sprang annu snabbare darifran. De ar inte att leka med de dar elefanterna, och jag skulle inte vilja bli ihjaltrampad. Men all vantan och tidig morgon var definitivt vart det! Jag skulle vilja uppleva allt igen!

Upp & ner

Har just kommit till ett stalle som ligger inne i jungeln och det var absolut inte en dag forsent! Har ar det fullstandigt fantastiskt! Hoga berg runt omkring, knapptyst, massa skog och en underbar pool dar jag ligger och skvalpar runt och njuter.

De sista dagarna har mitt humor svangt upp och ner, inte sa mycket pga att jag har tyckt att det har varit jobbigt med Indien, utan mest for att vi har sett en massa tempel. Tempel, tempel, tempel och sa mojligen ett och annat palats. Hjalp!
Turen jag har varit pa har gatt fran Madurai, forbi Pondicherry, Mamallapuram och sa Mysore. Tror inte ni vet var det ligger, och det gjorde inte jag heller, men jag kan beratta att det ar himla massa resande mellan dessa stallen. Och varmen har inte direkt gjort det latt.

Eftersom jag kan bli lite "grumpy" om jag inte far bestamma sjalv (kan vara en dalig egenskap, men aven en bra), har jag tagit tillfallet i akt och inte foljt med pa alla turerna utan mest sett det som ett latt satt att komma till de olika staderna. Turen har absolut inte varit nan chartrad tur, utan allt har varit med lokala tag, bussar och enkelt boende, vilket passar mig. Men det har varit lite for mycket pa programmet och for lite tid till egen upptacktsfard. Sa jag har helt enkelt tagit saken i egna hander och gatt till stranden, hangt pa ett beachkafe och gatt pa egna upptacktsfarder antingen ensam eller tillsammans med nagra fran gruppen, for det ar iallfall 2 stycken som har haft samma upplevelse som mig.

Vi har haft riktigt harligt och njutit av det stilla livet som man ska uppleva nar man har semester. Man maste inte se ALLT pa en gang. Nar vi var i Mamallapuram satt vi och hangde pa ett beachkafe i 6 timmar, spelade tarning, drack lassis och njot av att titta pa fiskarna pa stranden, medans de andra galningarna sprang runt i den stekheta solen for att kolla pa tempel och stenhuggare. Jag kanner inte att jag missade nat iallafall, utan snarare sagt upplevde jag mer.

Snart ska jag pa nattsafari och hoppas jag far se massa djur igen! Ikvall ska jag annars dricka cocktails och titta pa stjarnorna :)

Ayurveda massage

Har levt i fullstandig lyx i 90 minuter, da jag genomknadad fran topp till ta av en indisk kvinna som garna hade fatt haft lite starkare nypor. Men vad kan man forvanta sig nar hon ar ca 160 cm lang och tunnare an tunnast? Skont var det iallafall att fa lite ompyssling, och bli insmord i valdoftande olja overallt och da menar jag bokstavligen overallt. Kvinnan hallde en hel flaska over mig, och aven i haret. Fettigare har har jag aldrig varit med om :)
Lite lustig upplevelse dar man var tvungen ta ta av sig fullstandigt nack, och sen satter de pa en ett litet tygstycke nar man star dar i sin fulla uppenbarelse. Masserar ens brost och stoppar till sist in en i nat som mest ser ut som en tryckkammare. Hade fatt information om denna lite annorlunda massageupplevlese, sa det hela var helt ok. Det hade nog annars varit risk for en lite chockartad upplevelse ;)

Det var extra bra att bli ompysslad den dagen, for samma dag hade jag stigit upp kl 5.30 (usch, jag ville bara grata nar jag skulle upp) for att aka ut till Periyar nationalpark och ga pa tigerjakt. Dock var det inte en enda tiger i sikte, men jag sag massa elefanter, apor och avtryck pa traden fran en herrans massa kattdjur. Skon naturupplevelse och underbart med lite svalare vader, for detta var upp i bergen, och det var valdigt haftigt nar man helt plotsligt horde ett vral och sag en apa svinga sig i tradkronorna. Kande sig inte direkt kaxig da. Jag har blivit kallad "monkeygirl" for jag ater kopiosa mangder bananer varje dag, sa de andra som var med pa turen tyckte att jag lika garna kunde stanna i skogen. Vet inte riktigt om jag har lust.

Mina ben blir for ovrigt uppatna av myggorna i detta land, och uppenbart fungerar inte det kanda myggmedlet Odomos pa mig. Odomos ar ett myggmedel som finns har nere som ska hjalpa mot alla sorters insekter, men dom kakar friskt pa mig anda. Kliar som sjutton, och ser verkligen inte vackert ut. Var pa en spicegarden (ett stalle dar de visar alla kryddor sa som de vaxer naturligt-ser mest ut som en jungel) och dar fick jag veta att tydligen ska gurkmeja vara valdigt bra mot myggbett. Foljde radet och smorde frisk in mina ben med denna rot, sa att jag var alldeles gul. Och det funkade!! Men fragan ar nu om det verkligen var gurkmejan eller min otroligt stora tilltro till roten som gjorde det... Man ska aldrig underskatta placeboeffekten!

Narvaro

Vad vi manniskor ofta saknar i vart liv ar narvaro. Vi famlar i ett morker och kan inte hitta oss sjalva, kanner oss odugliga och mindervardiga i en situation for att snabbt kasta oss in ett tillstand av total tillfredsstallelse dar vi ar fullstandigt ofelbara. Ser framat och planerar vara liv eller blickar bakat och minns allt med nostalgi. Ofta ar vi inte neutrala, utan svanger i dessa ytterligheter. Vad ar det for fel med att bara vara? Kanna och uppleva det som hander just nu.

Att vara i ett frammande land utan de trygga ramar vi har hemma borde vara stressande i sig sjalv, men fungerar snarare tvartom. Iallafall for mig. Jag kanner ett storre lugn har, och accepterar att saker inte alltid gar som jag vill. Kan driva runt och bara vara i flera timmar, utan att kanna att mitt liv rinner bort eller kanna mig orolig i sjalen. Folja livet som pagar omkring en ar rogivande for sjalen, och vi borde ta oss tiden att gora det hemma. Se oss omkring. Vilket fantastiskt liv vi har och bara vara i nuet, och om vi inte trivs med vart liv ar det bara vi som kan andra det. Ingen annan.

Undrar om det egentligen ar battre att vaxa upp i ett land som Indien? Tror man tar battre hand om varandra har. Undrar om prevalensen av depression, panikangest och andra psykiska sjukdomar ar mindre vanliga har? I mina ogon verkar de vara mer harmoniska.

Vill kanna detta lugn i mitt liv for alltid. Vi ar unika individer som har ratt att vara precis som vi ar, och om nagon misstycker kan de umgas med nagon annan, eller ta en paus ett litet tag. Vi utvecklas av medgangar, motgangar och av att olika personer paverkar oss i bestamda situationer. Kommunikation mellan manniskor ar ett fantastiskt samspel som facinerar.

Kerala backwaters

Har nu varit ute och akt pa Kerala backwaters, som ar ett stort kanalsystem med vajande palmer langs sidorna. Manniskorna som bor i detta omrade livnar sig pa att odla ris och kokosnotter och natten tillbringades hemma hos nagra locals . Valdigt pittoreskt!

Hangde i hangmattan, laste en hysteriskt rolig bok av Arto Pasailinna, och tyckte livet var alldeles underbart. Kan verkligen rekommendera hans bocker, speciellt Kollektivt sjalvmord och De hangda ravarnas skog. Han skriver tragikomiskt om allvarliga amnen, men pa ett finskt ironiskt satt sa att man bara kan skratta at elandet, och se det humoristiska i det. Fantastiskt bra!

Har nu hakat pa en tur, som ska ta mig runt pa lite olika stallen. Gruppen bestar av 10 personer, som ar i 25-35 ars aldern. Vi ar 5 st som hanger tillsammans, och de andra bestar av: en irakamerikansk kille som studerar internationell juridik, en argentinskamerikansk pediater, en ung brittisk forfattare och en brittisk biolog. Vi har hur kul som helst, har livliga diskussioner och skrattar massor. Valdigt roligt att hanga med dem, men man kommer lite bort fran den indiska kulturen. Vilket pa ett satt ar lite synd, tycker jag. Men jag smyger ivag ibland for att fa vara lite sjalv och insupa atmosfaren :) De tycker nog jag ar lite halvskum ibland, haha.

Ni som kanner mig vet att jag pratar mycket, men jag ar fasiken tyst som en mus i forhallande till dessa. Tror nastan de har mundiarre allihopa, och ibland har jag fatt ont i oronen :) Men summa kardemumma ar jag valdigt glad over fa traffa dessa manniskor eftersom det ibland kan underlatta att ha nagra man kan falla tillbaka pa nar det kanns jobbigt, och jag ar glad over att det inte bara ar massa folk i 18-21 arsaldern, for da hade jag nog fatt krupp.

Nat som ar roligt med indierna ar att varje gang man fragar dem om nagot sa skakar de pa huvudet. Inte sa som vi gor, alltsa nar vi sager nej, och inte heller nickar de. Utan de ror huvudet fram och tillbaka sa att oronen kommer narmare axlarna. Om ni forstar? Lite svart att forklara, men kul ser det iallafall ut. De ser sa sota ut! Har borjat ova pa det sjalv, for att fa in det ratta touchen...sa om ni ser det nar jag kommer hem, behover ni inte tro att jag har blivit knapp :)

Varmeslag

Har nu hamnat i Cochin pa Sydindiens vastkust (en liten anekdot: det var har Vasco da Gama kom nar han upptackte Indien) och jag haller pa och smalter bort fullstandigt!! Klev av planet igar kvall och mottes av en vagg av fuktighet. Nat helt annat an det som var pa ostkusten i Pondicherry...dar var det bara varmt, men inte fuktigt. Forutom att meditera i Pondy, har jag varit pa stranden i 3 dagar. Otroligt skont! Man gor verkligen ingenting...ligger och laser en bok, badar, slappar och diskuterar livets vasentligheter. Ja, ni vet hur det ar.

Har kommit pa att jag inte gillar fuktigt, klibbigt vader men har inget emot att det ar varmt...men man ska val inte klaga nar det ar gratt, trist och ca 8 grader hemma :)

Annars kanns det som om jag har kastat sten i glashus de sista dagarna. Har flugit inrikes 2 ggr de sista 6 dagarna...usch! Kanns inte alls bra, med den skiten som flygplanen spyr ut, och speciellt inte med tanke pa att jag rostade pa miljopartiet i det sista valet. Men man kan val inte vara bast hela tiden ;) Det galet latt att flyga inrikes har, och det kostar ingenting. Finns sakert 7-8 olika inrikesbolag som kampar om kunderna...och istallet for att sitta 8 timmar i en svettig buss, sa valde jag att flyga i en timme. Forsoker rattfardiga mitt beslut.... Men nu ska det bara bli buss och tagakande i framtiden.

Spirituellt samhalle

Ett Ashram kan liknas vid ett spirituellt samhalle, dar man vill uppna frid i sjalen genom meditation och enkla forhallanden dar alla ska hjalpa varandra. Ett valdigt fint samhalle, om jag far saga min mening.

Jag har besokt Robin, som ar en kursare fran Kbh. Hans familj ar fran Indien, och delar av den bor har i Pondicherry. Har varit fantastiskt trevligt att fa ata tillsammans med han familj, bestaende av farmor och faster, och hanga dar. De ar valdigt gastvanliga och fantastiska kvinnor. Vilken pondus!

Vi har hyrt moppe och kort runt i denna galna trafik (mamma ta det lugnt nu) for att komma ut till ett internationellt projekt som ingar i detta spirituella samhalle: Auroville. Detta blev skapat i slutet av 60-talet for att folk skulle kunna flytta hit och kunna leva i harmoni med varandra, och denna del av varlden skulle inte tillhora nat land eller kunna styras av nagon. Den skapades av en viss Sri Aurobindos filosofi och forverkligades av en fransk kvinna som gar under beteckningen The Mother. De ar centrala personer i detta samhalle, och alla har bilder pa dem i sina hem, bilar och planbocker. Overallt star det visa ord som de har i sin filosofi, och det grundar sig pa att man ska finna sitt inre lugn och en karlek i allt omkring sig. Borde egentligen vara sjalvklart, kan man tycka, men vi ar nog for stressade i vart samhalle for att ibland hitta kansla i oss sjalva.

Det ar ett valdigt fint omrade med folk som flyttar dit och uppger sitt liv i sina hemlander, ca 40 olika nationaliteter ingar i detta projekt. Jag tycker att iden var valdigt fin, men tyvarr fungerar det ofta inte helt i verkligheten. Precis som hemma, om man drar en parallell till politikens varld. Ideologin ar fantastiskt, men varfor fungerar det inte i praktiken?

Har varit darute i detta samhalle i 2 dagar och mediterat i nagot som mest liknar en stor guldbelagd golfboll. Fantastiskt skont att komma in i ett rum, som ar valdigt futuristiskt, kallt och tyst. Kandes nastan som att sitta i en ljudbox pa en ONH-avdelning. Man hor nastan hur det knakar i huvudet. Satt och mediterade i en timme, och kande ett enormt lugn. Otroligt befriande.

Annars har jag bott pa ashramet tillsammans med bara indier, atit lunch och middag i en stor matsal tillsammans med alla andra som bor i ashramet (det finns flera stycken utspridda over hela stan). Sammanlagt var vi nog flera hundra, och jag var en del av veckans attraktion :) Valdigt trevligt och intressant for man kommer verkligen in i det indiska samhallet. Det kan jag verkligen rekommendera!

Nu maste jag sluta...for de stanger nu. Ha det fint!

Hur smidigt som helst

Sa har jag varit i Indien i 3 dagar och an sa lange tycker jag det ar fullstandigt fantastiskt!

Allt har gatt valdigt smidigt, fran baggage som dok upp (var lite orolig for att det skulle forsvinna med tanke pa att det har forsvunnit de sista 3 resorna jag varit pa...), inrikesflyg och till att ta en buss fran Chennai till Pondicherry dar jag ar nu. Det kostade 10 kr for en 4 timmar lang busstur!!

Det ar inte speciellt manga turister som aker runt har om man jamfor med andra lander, sa oftast ar man sjalv. Det ar som om de turister som man nangang ser slukas upp av den stora massan av indier. Dock ser man lite fler vasterlanningar har i Pondicherry, som ar en gammal fransk koloni...lite mjukstart kan man saga. Tror detta kallas "India light"

Det roliga ar att kolla in alla manniskor som gar runt pa gatorna. Det vimlar av folk hela tiden. Kvinnorna ar otroligt vackra med sin fina hy och fargsprakande klader, man kanner sig latt ganska blek och farglos brevid dem. Mannen ar korta, sa dar kanner man sig som en jatte, och de gar och kramar varandra och haller i hand. Intressant. Man ser aldrig kvinnorna rora vid varandra.

De kor hur som helst, ingen kontroll pa det overhuvudtaget. Dessutom ar det som i Kina; man tutar hela tiden. Tutar nar man ska svanga, kora om nagon, vid en korsning, nar vagen svanger och sa sjalvklart nar det ar ko...aven om de vet att det inte kommer ga snabbare :) Pa bussresan ner satt jag med oronproppar for jag trodde seriost jag skulle bli mer dov an vad jag ar.

Nu ska jag ga och ata pa ett ashram...ska skriva mer om vad det ar sen.

Nästa stopp: Indien

Tjoho!! Hela jag spritter av resfeber...det här ska verkligen bli spännnade :)

Har flängt runt med bilen över halva Stockholm de sista två dagarna för att fixa allt inför resan, och nu står min fina ryggsäck på hallgolvet och lyser av förväntan. Har packat otroligt snålt, bara 1/3 del, och jag har verkligen varit detaljerad i planeringen. Är nästan lite förvånad över mig själv... Jag kan tydligen om jag vill.

Har velat åka till Indien länge, och nu blir det av. Vi får se hur denna resa utvecklar sig, första stoppet är Bangalore, för att sen flyga vidare till Chennai (Madras).

Nu måste jag sova, annars kommer det vara en zoombie som kommer fram i gryningen.

Sista dagen i Kbh

Så var dagen här...sista dagen på jobbet på psyket i Köpenhamn. Och faktiskt sista dagen i min Danmarksepok. Vad hände??

Usch, nu känner jag mig riktigt sentimental. Bott här i 7 år, och nu är detta slut. Känns galet, märkligt och sorgligt, men också spännande och jag känner mig förväntansfull inför vad som ska hända i framtiden. Kasta sig ut i det okända.

Får lite lite flashbacks till den kaotiska tiden efter gymnasiet, då man famlade i mörkret efter stenen att sätta sin fot på. Fast då hade jag absolut ingen aning vad jag ville med mitt liv, och var trots allt väsentligen yngre. Man kan ju hoppas på att man har lärt sig lite med åren...blivit mer vis. Även om jag ibland tvivlar starkt på det.

Köpenhamn finns alltid kvar, och jag har fina vänner kvar i stan, som jag gärna vill komma och hälsa på så ofta jag kan. Tror det blir bra att komma till en liten stad, där jag kan få utlopp för mina friluftsintressen och komma in i jobbet. Gillar inte stora sjukhus där man ska ut med armbågarna för att komma fram och man blir en super-kandidat, och det var därför jag valde ett litet sjukhus. Där kommer man oftast snabbare i i rollen, och får ta ett stort ansvar.

Dessutom är det inte värre än så att det tar 3 timmar med bil till Stockholm och Oslo, och om jag vill resa vidare därifrån kommer jag lätt till Köpenhamn. Det är lätt att ta sig därifrån, om man vill, och det var faktiskt ett av argumenten till varför jag valde det. Kiruna, som också var på tapeten, kan man verkligen inte ta sig ifrån om man får ett plötsligt infall...så det försvann ganska fort, trots underbar natur och kanonmöjligheter iform av skidåkning, vandring, klättring etc.

Nya möjligheter, nya utmaningar. Man får leva i känslan en stund att det känns lite vemodigt att lämna det trygga och invanda, men sen lägga det åt sidan. Se framåt och tänka: Detta blir spännnade!

Dessutom är jag ju ledig nu i 6 veckor, då jag bland annat ska dra till Indien och Riksgränsen. Jag borde faktiskt inte klaga, för det är inte alls synd om mig känner jag nu... Nu fick jag resfeber istället :) Det svänger fort i känsloregistret!