Spöket

Tillbaka på ferie i byen. Blicken vandrar över gatorna för att se människan som har upptagit mina tankar. Känner mig lite frånvarande och uppspelt, borde egentligen glömma, men så svårt när nån rör runt i ens känsloregister. Visste vad det var från början, en höstromans, men lyckades sylta in mig. Så otroligt osmart.

En sekunds tankefrihet, när jag står och hänger vid springvandet. Där mitt bland alla människor kommet han glidande. Han är i stan. Tror inte det är sant. Mina ögon stirrar, öppen mun och ett förvånat uttryck i ansiktet. Fortsätter stirra, vet inte var jag ska ta vägen.

Långt hår, en löst hängande skjorta och armybyxor. Ett flum, en bohem. Han går brevid sin vän, samma typ som han. Liknar två personer uttagna ur grungeeran. Känner mig förvirrad. Vad säger min magkänsla? Vet inte. Kan inte lita på mig själv. Blir helt plötsligt åter igen varse om våra olikheter. Känner mig malplacerad, och blir chockad över att jag känner mig obekväm i mitt eget jag. Som om jag var för fin, och inte duger.

Kollar bort. Vill inte säga hej, trots att han går 3 meter ifrån mig. Vad ska jag säga? Reagerar reflektoriskt, kanske korkat. Ångrar mig, tycker det är bra. Har sett ett spöke, och handlar därefter.

Senare på kvällen kände jag mig lugn. Dags att glömma och gå vidare. Har otroligt roligt!

Nu sitter jag här. Vill ha kontakt, men får inte. Får inte, eftersom det bara skadar mig själv. Vill jag egentligen ha just honom, eller är det för att jag möter motstånd?

Förnuft och känsla går inte alltid ihop.

Utsläppt

Golfspelandet har legat på is ett tag, men igår var det dags för en 18-hålsrunda. Perfekt väder; molnigt, ca 20 grader, vindstilla. Har kommit på att sol och golf inte går ihop, iallafall inte för mig. Man blir bara svettig, får solsting och tycker golf är jobbigt och segt. Det var den känslan jag fick sist jag var ute.

Nu var det faktiskt riktigt kul. Socialt sällskapsspel. Men kallas för sport? Nej.

Kände mig som en kalv på grönbete, efter att ha slitit 60 timmar på akuten. Frisk luft! Äntligen!

En lättnads suck

Ett stort leende över mina läppar, hela dagen, trots stressigt på jobbet.
Livet är inte så tokigt ändå, utan faktiskt riktigt bra. Hyreslägenheten var fin! Finare än vad jag hade vågat hoppats på. En 3:a mitt i Downtown småstad, med stora fönster, ett mysigt kök plus balkong.

Där ska jag bo. Nu kommer jag inte bli lappsjuk.

Känns som en stor sten har lättat från mitt bröst. Kanske bor det även några hockeykillar i min port som jag kan plåstra om när de har skadat sig på isen.

Progress

Det finns två sidor av mig: on eller off-Fia. Inget mellanting. Antingen händer allt samtidigt eller så går jag runt och såsar i flera dagar utan att jag får ändan ur vagnen.

Har kollat på 5 olika lägenheter på 3 dagar, men fortfarande hänger lägenheten vid vattnet i luften. Tanten vill inte släppa den helt och verkar för övrigt vara lite halvneurotisk. Tydligen har hon haft lägenheten till salu tidigare, men drog tillbaka den i sista stund. Kanske inte ska hoppas alltför mycket.

Hoppas istället på hyreslägenheten inne i stan. Kommer långt med att droppa: Läkare. Sjukt, men sant. Ringde en privat hyresvärd och sa att jag var läkare i stan. Två timmar senare, och vips en ledig lägenhet, som är min om jag vill ha den. Utnyttjar min position, men om nöden kallar så...

Stödet jag behövde

Sitter precis och funderar på om jag ska ta och köpa mig en fin liten lägenhet. Här i min lilla stad.

Om ärligheten ska fram, så trivs jag inte alls i min lägenhet. Den ligger alldeles för mycket i skogen, det är långt till stan och den är nåt vansinnigt mörk efter att en mindre begåvad arkitekt har satt en massiv träpanel på balkongen och ett tak som sticker ut över balkongräcket, så inget ljus kommer in. Nu har jag sagt det.

Det som är positivt är att lägenheten ligger 2 min från sjukhuset.

Har varit på jakt efter en ny bostad. Kollat mäklare, ringt bostadsförmedlingar och privatpersoner. Hittade en fantastisk lägenhet vid vattnet, välvårdad med snetak. Blev förälskad direkt. Priset var också en bråkdel av vad det hade kostat i Stockholm. Vill ha, vill ha, vill ha. Nu gäller det bara att få ut tanten.

Mamma var på besök i helgen, och hon kom i rättans tid. Herregud, vad sur jag kan blir på henne. Hon kan irritera mig så jag nästan flyger i taket, men vi kan också ha enormt trevligt. Som denna helg.

Hon hjälpte mig att ta beslutet att jag måste flytta. Bra stöd, och vi var avslappnade i varandras sällskap. Åkte runt i omgivningarna och slappade på vårt landställe. Sverige är verkligen vackert och vad skönt det är att bara vara.

Man lär sig så länge man lever

Denna vecka har jag varit urolog-underläkare. Sofia, denna vecka kan väl du vara på urologen, det finns ju ingen där. Det var så jag och min kära stafett-överläkare, som jag jagade överallt eftersom han aldrig visste var han skulle vara. Två förvirrade höns, eller var det så att den blinda ledde den andre blinda.

Vad annat kan man göra än att fråga, fråga och åter igen fråga. Tycker nästan synd om sjuksköterskorna som hela tiden ska lära upp nya underläkare (och till råga på allt får nya överläkare titt som tätt) och det är vi som ska bestämma och ta beslut fastän de har jobbat i 20 år och har betydligt mer erfarenhet, men mycket mindre i lön. Kan inte vara helt kul. Beundrar dem för deras tålamod.

Höll idag annars ett föredrag för de andra kirurgläkarna på konferansen. En artikel om akut divertikulitis. Roligt och motiverande, fick fina vitsord och beröm. Kändes skönt, eftersom jag alltid får rampfeber när jag ska hålla föredrag, speciellt när jag vet att det är en hög med överläkare som sitter där och glor just på mig. Men de kloka säger att en viss nervositet skärper ens sinnen. Tror de har rätt.

Ett konstaterande

Sverige, Sverige älskade land! Igår firade vi din dag, dagen som borde ha blivit helgdag för länge sen. Visst ska vi vara stolta över vårt vackra land. Precis som våra kära grannar.

Igår; 10 år sen studenten. Galet. Tänkte egentligen inte så mycket på det, utan kom på det när jag skulle lägga mig. Ja, just det. Idag var den dagen. Där stod man för ett decennium sen, korthårig och mörk, med en kort vit klänning och åkte runt med klassen i en lastbil med så mycket björkris att man nästan blev allergisk.

Vem trodde man skulle sitta här 10 år senare? Inte konstigt att man undrar vad man gör om ytterligare 10 år. Livet är verkligen spännande.

Klassfesten

Var på klassfest i helgen med min gamla gymnasieklass från Stockholm. Det har gått hela 10 år sen jag tog studenten, och vart tog tiden vägen? Det kunde ha blivit katastrof. Stelt, konstlat och ett evig upprapande om vad vi gjort i livet, men istället vart det bara genuint trevligt. Riktigt trevligt. Avslappnat.

Vi skulle träffas i parken där vi hade champagnefrukost, den 6 juni 1997. En hel hög med vuxna (vissa mer eller mindre) människor som inte setts på ett helt decennium. Eller rättare sagt; vissa har jag sett ganska mycket, andra har jag inte sett sen studenten.
Den mest progressiva perioden i våra liv har flutit förbi. Tiden då man förändrar sig mest. Flyttar hemifrån, reser ut i världen, börjar på universitetet, träffar en kärlek, kanske stiftar familj, separerar och utvecklar andra sidor än de man trodde man hade.

Egentligen är det inte så konstigt att det vart så trevligt, för min gymnasieklass var väldigt samspelt. Kommer ihåg att jag inte ens ville ta ett år utomlands för jag trivdes så bra. Nu förstår jag varför.

Vi körde en runda där man fick göra en kort resumé på de gångna 10 åren, och det var en formidabel lösning på det eviga uppramsandet. Alla verkade nöjda med sina liv, och vissa av oss hade gjort val vi inte trodde skulle ske på gymnasiet. Fantastiskt intressant.

Matchen Danmark-Sverige engagerade oss och vissa av järngänget avslutade kvällen i Stockholms nattliv. Vi vart eniga om att detta måste göras igen eftersom det kändes helt naturligt, trots att 10 år hade förflutit. De flesta var sig lika.

Känner mig glad.