Har levt i fullstandig lyx i 90 minuter, da jag genomknadad fran topp till ta av en indisk kvinna som garna hade fatt haft lite starkare nypor. Men vad kan man forvanta sig nar hon ar ca 160 cm lang och tunnare an tunnast? Skont var det iallafall att fa lite ompyssling, och bli insmord i valdoftande olja overallt och da menar jag bokstavligen overallt. Kvinnan hallde en hel flaska over mig, och aven i haret. Fettigare har har jag aldrig varit med om :)
Lite lustig upplevelse dar man var tvungen ta ta av sig fullstandigt nack, och sen satter de pa en ett litet tygstycke nar man star dar i sin fulla uppenbarelse. Masserar ens brost och stoppar till sist in en i nat som mest ser ut som en tryckkammare. Hade fatt information om denna lite annorlunda massageupplevlese, sa det hela var helt ok. Det hade nog annars varit risk for en lite chockartad upplevelse ;)
Det var extra bra att bli ompysslad den dagen, for samma dag hade jag stigit upp kl 5.30 (usch, jag ville bara grata nar jag skulle upp) for att aka ut till Periyar nationalpark och ga pa tigerjakt. Dock var det inte en enda tiger i sikte, men jag sag massa elefanter, apor och avtryck pa traden fran en herrans massa kattdjur. Skon naturupplevelse och underbart med lite svalare vader, for detta var upp i bergen, och det var valdigt haftigt nar man helt plotsligt horde ett vral och sag en apa svinga sig i tradkronorna. Kande sig inte direkt kaxig da. Jag har blivit kallad "monkeygirl" for jag ater kopiosa mangder bananer varje dag, sa de andra som var med pa turen tyckte att jag lika garna kunde stanna i skogen. Vet inte riktigt om jag har lust.
Mina ben blir for ovrigt uppatna av myggorna i detta land, och uppenbart fungerar inte det kanda myggmedlet Odomos pa mig. Odomos ar ett myggmedel som finns har nere som ska hjalpa mot alla sorters insekter, men dom kakar friskt pa mig anda. Kliar som sjutton, och ser verkligen inte vackert ut. Var pa en spicegarden (ett stalle dar de visar alla kryddor sa som de vaxer naturligt-ser mest ut som en jungel) och dar fick jag veta att tydligen ska gurkmeja vara valdigt bra mot myggbett. Foljde radet och smorde frisk in mina ben med denna rot, sa att jag var alldeles gul. Och det funkade!! Men fragan ar nu om det verkligen var gurkmejan eller min otroligt stora tilltro till roten som gjorde det... Man ska aldrig underskatta placeboeffekten!
fredag 30 mars 2007
onsdag 28 mars 2007
Narvaro
Vad vi manniskor ofta saknar i vart liv ar narvaro. Vi famlar i ett morker och kan inte hitta oss sjalva, kanner oss odugliga och mindervardiga i en situation for att snabbt kasta oss in ett tillstand av total tillfredsstallelse dar vi ar fullstandigt ofelbara. Ser framat och planerar vara liv eller blickar bakat och minns allt med nostalgi. Ofta ar vi inte neutrala, utan svanger i dessa ytterligheter. Vad ar det for fel med att bara vara? Kanna och uppleva det som hander just nu.
Att vara i ett frammande land utan de trygga ramar vi har hemma borde vara stressande i sig sjalv, men fungerar snarare tvartom. Iallafall for mig. Jag kanner ett storre lugn har, och accepterar att saker inte alltid gar som jag vill. Kan driva runt och bara vara i flera timmar, utan att kanna att mitt liv rinner bort eller kanna mig orolig i sjalen. Folja livet som pagar omkring en ar rogivande for sjalen, och vi borde ta oss tiden att gora det hemma. Se oss omkring. Vilket fantastiskt liv vi har och bara vara i nuet, och om vi inte trivs med vart liv ar det bara vi som kan andra det. Ingen annan.
Undrar om det egentligen ar battre att vaxa upp i ett land som Indien? Tror man tar battre hand om varandra har. Undrar om prevalensen av depression, panikangest och andra psykiska sjukdomar ar mindre vanliga har? I mina ogon verkar de vara mer harmoniska.
Vill kanna detta lugn i mitt liv for alltid. Vi ar unika individer som har ratt att vara precis som vi ar, och om nagon misstycker kan de umgas med nagon annan, eller ta en paus ett litet tag. Vi utvecklas av medgangar, motgangar och av att olika personer paverkar oss i bestamda situationer. Kommunikation mellan manniskor ar ett fantastiskt samspel som facinerar.
Att vara i ett frammande land utan de trygga ramar vi har hemma borde vara stressande i sig sjalv, men fungerar snarare tvartom. Iallafall for mig. Jag kanner ett storre lugn har, och accepterar att saker inte alltid gar som jag vill. Kan driva runt och bara vara i flera timmar, utan att kanna att mitt liv rinner bort eller kanna mig orolig i sjalen. Folja livet som pagar omkring en ar rogivande for sjalen, och vi borde ta oss tiden att gora det hemma. Se oss omkring. Vilket fantastiskt liv vi har och bara vara i nuet, och om vi inte trivs med vart liv ar det bara vi som kan andra det. Ingen annan.
Undrar om det egentligen ar battre att vaxa upp i ett land som Indien? Tror man tar battre hand om varandra har. Undrar om prevalensen av depression, panikangest och andra psykiska sjukdomar ar mindre vanliga har? I mina ogon verkar de vara mer harmoniska.
Vill kanna detta lugn i mitt liv for alltid. Vi ar unika individer som har ratt att vara precis som vi ar, och om nagon misstycker kan de umgas med nagon annan, eller ta en paus ett litet tag. Vi utvecklas av medgangar, motgangar och av att olika personer paverkar oss i bestamda situationer. Kommunikation mellan manniskor ar ett fantastiskt samspel som facinerar.
måndag 26 mars 2007
Kerala backwaters
Har nu varit ute och akt pa Kerala backwaters, som ar ett stort kanalsystem med vajande palmer langs sidorna. Manniskorna som bor i detta omrade livnar sig pa att odla ris och kokosnotter och natten tillbringades hemma hos nagra locals . Valdigt pittoreskt!
Hangde i hangmattan, laste en hysteriskt rolig bok av Arto Pasailinna, och tyckte livet var alldeles underbart. Kan verkligen rekommendera hans bocker, speciellt Kollektivt sjalvmord och De hangda ravarnas skog. Han skriver tragikomiskt om allvarliga amnen, men pa ett finskt ironiskt satt sa att man bara kan skratta at elandet, och se det humoristiska i det. Fantastiskt bra!
Har nu hakat pa en tur, som ska ta mig runt pa lite olika stallen. Gruppen bestar av 10 personer, som ar i 25-35 ars aldern. Vi ar 5 st som hanger tillsammans, och de andra bestar av: en irakamerikansk kille som studerar internationell juridik, en argentinskamerikansk pediater, en ung brittisk forfattare och en brittisk biolog. Vi har hur kul som helst, har livliga diskussioner och skrattar massor. Valdigt roligt att hanga med dem, men man kommer lite bort fran den indiska kulturen. Vilket pa ett satt ar lite synd, tycker jag. Men jag smyger ivag ibland for att fa vara lite sjalv och insupa atmosfaren :) De tycker nog jag ar lite halvskum ibland, haha.
Ni som kanner mig vet att jag pratar mycket, men jag ar fasiken tyst som en mus i forhallande till dessa. Tror nastan de har mundiarre allihopa, och ibland har jag fatt ont i oronen :) Men summa kardemumma ar jag valdigt glad over fa traffa dessa manniskor eftersom det ibland kan underlatta att ha nagra man kan falla tillbaka pa nar det kanns jobbigt, och jag ar glad over att det inte bara ar massa folk i 18-21 arsaldern, for da hade jag nog fatt krupp.
Nat som ar roligt med indierna ar att varje gang man fragar dem om nagot sa skakar de pa huvudet. Inte sa som vi gor, alltsa nar vi sager nej, och inte heller nickar de. Utan de ror huvudet fram och tillbaka sa att oronen kommer narmare axlarna. Om ni forstar? Lite svart att forklara, men kul ser det iallafall ut. De ser sa sota ut! Har borjat ova pa det sjalv, for att fa in det ratta touchen...sa om ni ser det nar jag kommer hem, behover ni inte tro att jag har blivit knapp :)
Hangde i hangmattan, laste en hysteriskt rolig bok av Arto Pasailinna, och tyckte livet var alldeles underbart. Kan verkligen rekommendera hans bocker, speciellt Kollektivt sjalvmord och De hangda ravarnas skog. Han skriver tragikomiskt om allvarliga amnen, men pa ett finskt ironiskt satt sa att man bara kan skratta at elandet, och se det humoristiska i det. Fantastiskt bra!
Har nu hakat pa en tur, som ska ta mig runt pa lite olika stallen. Gruppen bestar av 10 personer, som ar i 25-35 ars aldern. Vi ar 5 st som hanger tillsammans, och de andra bestar av: en irakamerikansk kille som studerar internationell juridik, en argentinskamerikansk pediater, en ung brittisk forfattare och en brittisk biolog. Vi har hur kul som helst, har livliga diskussioner och skrattar massor. Valdigt roligt att hanga med dem, men man kommer lite bort fran den indiska kulturen. Vilket pa ett satt ar lite synd, tycker jag. Men jag smyger ivag ibland for att fa vara lite sjalv och insupa atmosfaren :) De tycker nog jag ar lite halvskum ibland, haha.
Ni som kanner mig vet att jag pratar mycket, men jag ar fasiken tyst som en mus i forhallande till dessa. Tror nastan de har mundiarre allihopa, och ibland har jag fatt ont i oronen :) Men summa kardemumma ar jag valdigt glad over fa traffa dessa manniskor eftersom det ibland kan underlatta att ha nagra man kan falla tillbaka pa nar det kanns jobbigt, och jag ar glad over att det inte bara ar massa folk i 18-21 arsaldern, for da hade jag nog fatt krupp.
Nat som ar roligt med indierna ar att varje gang man fragar dem om nagot sa skakar de pa huvudet. Inte sa som vi gor, alltsa nar vi sager nej, och inte heller nickar de. Utan de ror huvudet fram och tillbaka sa att oronen kommer narmare axlarna. Om ni forstar? Lite svart att forklara, men kul ser det iallafall ut. De ser sa sota ut! Har borjat ova pa det sjalv, for att fa in det ratta touchen...sa om ni ser det nar jag kommer hem, behover ni inte tro att jag har blivit knapp :)
lördag 24 mars 2007
Varmeslag
Har nu hamnat i Cochin pa Sydindiens vastkust (en liten anekdot: det var har Vasco da Gama kom nar han upptackte Indien) och jag haller pa och smalter bort fullstandigt!! Klev av planet igar kvall och mottes av en vagg av fuktighet. Nat helt annat an det som var pa ostkusten i Pondicherry...dar var det bara varmt, men inte fuktigt. Forutom att meditera i Pondy, har jag varit pa stranden i 3 dagar. Otroligt skont! Man gor verkligen ingenting...ligger och laser en bok, badar, slappar och diskuterar livets vasentligheter. Ja, ni vet hur det ar.
Har kommit pa att jag inte gillar fuktigt, klibbigt vader men har inget emot att det ar varmt...men man ska val inte klaga nar det ar gratt, trist och ca 8 grader hemma :)
Annars kanns det som om jag har kastat sten i glashus de sista dagarna. Har flugit inrikes 2 ggr de sista 6 dagarna...usch! Kanns inte alls bra, med den skiten som flygplanen spyr ut, och speciellt inte med tanke pa att jag rostade pa miljopartiet i det sista valet. Men man kan val inte vara bast hela tiden ;) Det galet latt att flyga inrikes har, och det kostar ingenting. Finns sakert 7-8 olika inrikesbolag som kampar om kunderna...och istallet for att sitta 8 timmar i en svettig buss, sa valde jag att flyga i en timme. Forsoker rattfardiga mitt beslut.... Men nu ska det bara bli buss och tagakande i framtiden.
Har kommit pa att jag inte gillar fuktigt, klibbigt vader men har inget emot att det ar varmt...men man ska val inte klaga nar det ar gratt, trist och ca 8 grader hemma :)
Annars kanns det som om jag har kastat sten i glashus de sista dagarna. Har flugit inrikes 2 ggr de sista 6 dagarna...usch! Kanns inte alls bra, med den skiten som flygplanen spyr ut, och speciellt inte med tanke pa att jag rostade pa miljopartiet i det sista valet. Men man kan val inte vara bast hela tiden ;) Det galet latt att flyga inrikes har, och det kostar ingenting. Finns sakert 7-8 olika inrikesbolag som kampar om kunderna...och istallet for att sitta 8 timmar i en svettig buss, sa valde jag att flyga i en timme. Forsoker rattfardiga mitt beslut.... Men nu ska det bara bli buss och tagakande i framtiden.
fredag 23 mars 2007
Spirituellt samhalle
Ett Ashram kan liknas vid ett spirituellt samhalle, dar man vill uppna frid i sjalen genom meditation och enkla forhallanden dar alla ska hjalpa varandra. Ett valdigt fint samhalle, om jag far saga min mening.
Jag har besokt Robin, som ar en kursare fran Kbh. Hans familj ar fran Indien, och delar av den bor har i Pondicherry. Har varit fantastiskt trevligt att fa ata tillsammans med han familj, bestaende av farmor och faster, och hanga dar. De ar valdigt gastvanliga och fantastiska kvinnor. Vilken pondus!
Vi har hyrt moppe och kort runt i denna galna trafik (mamma ta det lugnt nu) for att komma ut till ett internationellt projekt som ingar i detta spirituella samhalle: Auroville. Detta blev skapat i slutet av 60-talet for att folk skulle kunna flytta hit och kunna leva i harmoni med varandra, och denna del av varlden skulle inte tillhora nat land eller kunna styras av nagon. Den skapades av en viss Sri Aurobindos filosofi och forverkligades av en fransk kvinna som gar under beteckningen The Mother. De ar centrala personer i detta samhalle, och alla har bilder pa dem i sina hem, bilar och planbocker. Overallt star det visa ord som de har i sin filosofi, och det grundar sig pa att man ska finna sitt inre lugn och en karlek i allt omkring sig. Borde egentligen vara sjalvklart, kan man tycka, men vi ar nog for stressade i vart samhalle for att ibland hitta kansla i oss sjalva.
Det ar ett valdigt fint omrade med folk som flyttar dit och uppger sitt liv i sina hemlander, ca 40 olika nationaliteter ingar i detta projekt. Jag tycker att iden var valdigt fin, men tyvarr fungerar det ofta inte helt i verkligheten. Precis som hemma, om man drar en parallell till politikens varld. Ideologin ar fantastiskt, men varfor fungerar det inte i praktiken?
Har varit darute i detta samhalle i 2 dagar och mediterat i nagot som mest liknar en stor guldbelagd golfboll. Fantastiskt skont att komma in i ett rum, som ar valdigt futuristiskt, kallt och tyst. Kandes nastan som att sitta i en ljudbox pa en ONH-avdelning. Man hor nastan hur det knakar i huvudet. Satt och mediterade i en timme, och kande ett enormt lugn. Otroligt befriande.
Annars har jag bott pa ashramet tillsammans med bara indier, atit lunch och middag i en stor matsal tillsammans med alla andra som bor i ashramet (det finns flera stycken utspridda over hela stan). Sammanlagt var vi nog flera hundra, och jag var en del av veckans attraktion :) Valdigt trevligt och intressant for man kommer verkligen in i det indiska samhallet. Det kan jag verkligen rekommendera!
Nu maste jag sluta...for de stanger nu. Ha det fint!
Jag har besokt Robin, som ar en kursare fran Kbh. Hans familj ar fran Indien, och delar av den bor har i Pondicherry. Har varit fantastiskt trevligt att fa ata tillsammans med han familj, bestaende av farmor och faster, och hanga dar. De ar valdigt gastvanliga och fantastiska kvinnor. Vilken pondus!
Vi har hyrt moppe och kort runt i denna galna trafik (mamma ta det lugnt nu) for att komma ut till ett internationellt projekt som ingar i detta spirituella samhalle: Auroville. Detta blev skapat i slutet av 60-talet for att folk skulle kunna flytta hit och kunna leva i harmoni med varandra, och denna del av varlden skulle inte tillhora nat land eller kunna styras av nagon. Den skapades av en viss Sri Aurobindos filosofi och forverkligades av en fransk kvinna som gar under beteckningen The Mother. De ar centrala personer i detta samhalle, och alla har bilder pa dem i sina hem, bilar och planbocker. Overallt star det visa ord som de har i sin filosofi, och det grundar sig pa att man ska finna sitt inre lugn och en karlek i allt omkring sig. Borde egentligen vara sjalvklart, kan man tycka, men vi ar nog for stressade i vart samhalle for att ibland hitta kansla i oss sjalva.
Det ar ett valdigt fint omrade med folk som flyttar dit och uppger sitt liv i sina hemlander, ca 40 olika nationaliteter ingar i detta projekt. Jag tycker att iden var valdigt fin, men tyvarr fungerar det ofta inte helt i verkligheten. Precis som hemma, om man drar en parallell till politikens varld. Ideologin ar fantastiskt, men varfor fungerar det inte i praktiken?
Har varit darute i detta samhalle i 2 dagar och mediterat i nagot som mest liknar en stor guldbelagd golfboll. Fantastiskt skont att komma in i ett rum, som ar valdigt futuristiskt, kallt och tyst. Kandes nastan som att sitta i en ljudbox pa en ONH-avdelning. Man hor nastan hur det knakar i huvudet. Satt och mediterade i en timme, och kande ett enormt lugn. Otroligt befriande.
Annars har jag bott pa ashramet tillsammans med bara indier, atit lunch och middag i en stor matsal tillsammans med alla andra som bor i ashramet (det finns flera stycken utspridda over hela stan). Sammanlagt var vi nog flera hundra, och jag var en del av veckans attraktion :) Valdigt trevligt och intressant for man kommer verkligen in i det indiska samhallet. Det kan jag verkligen rekommendera!
Nu maste jag sluta...for de stanger nu. Ha det fint!
onsdag 21 mars 2007
Hur smidigt som helst
Sa har jag varit i Indien i 3 dagar och an sa lange tycker jag det ar fullstandigt fantastiskt!
Allt har gatt valdigt smidigt, fran baggage som dok upp (var lite orolig for att det skulle forsvinna med tanke pa att det har forsvunnit de sista 3 resorna jag varit pa...), inrikesflyg och till att ta en buss fran Chennai till Pondicherry dar jag ar nu. Det kostade 10 kr for en 4 timmar lang busstur!!
Det ar inte speciellt manga turister som aker runt har om man jamfor med andra lander, sa oftast ar man sjalv. Det ar som om de turister som man nangang ser slukas upp av den stora massan av indier. Dock ser man lite fler vasterlanningar har i Pondicherry, som ar en gammal fransk koloni...lite mjukstart kan man saga. Tror detta kallas "India light"
Det roliga ar att kolla in alla manniskor som gar runt pa gatorna. Det vimlar av folk hela tiden. Kvinnorna ar otroligt vackra med sin fina hy och fargsprakande klader, man kanner sig latt ganska blek och farglos brevid dem. Mannen ar korta, sa dar kanner man sig som en jatte, och de gar och kramar varandra och haller i hand. Intressant. Man ser aldrig kvinnorna rora vid varandra.
De kor hur som helst, ingen kontroll pa det overhuvudtaget. Dessutom ar det som i Kina; man tutar hela tiden. Tutar nar man ska svanga, kora om nagon, vid en korsning, nar vagen svanger och sa sjalvklart nar det ar ko...aven om de vet att det inte kommer ga snabbare :) Pa bussresan ner satt jag med oronproppar for jag trodde seriost jag skulle bli mer dov an vad jag ar.
Nu ska jag ga och ata pa ett ashram...ska skriva mer om vad det ar sen.
Allt har gatt valdigt smidigt, fran baggage som dok upp (var lite orolig for att det skulle forsvinna med tanke pa att det har forsvunnit de sista 3 resorna jag varit pa...), inrikesflyg och till att ta en buss fran Chennai till Pondicherry dar jag ar nu. Det kostade 10 kr for en 4 timmar lang busstur!!
Det ar inte speciellt manga turister som aker runt har om man jamfor med andra lander, sa oftast ar man sjalv. Det ar som om de turister som man nangang ser slukas upp av den stora massan av indier. Dock ser man lite fler vasterlanningar har i Pondicherry, som ar en gammal fransk koloni...lite mjukstart kan man saga. Tror detta kallas "India light"
Det roliga ar att kolla in alla manniskor som gar runt pa gatorna. Det vimlar av folk hela tiden. Kvinnorna ar otroligt vackra med sin fina hy och fargsprakande klader, man kanner sig latt ganska blek och farglos brevid dem. Mannen ar korta, sa dar kanner man sig som en jatte, och de gar och kramar varandra och haller i hand. Intressant. Man ser aldrig kvinnorna rora vid varandra.
De kor hur som helst, ingen kontroll pa det overhuvudtaget. Dessutom ar det som i Kina; man tutar hela tiden. Tutar nar man ska svanga, kora om nagon, vid en korsning, nar vagen svanger och sa sjalvklart nar det ar ko...aven om de vet att det inte kommer ga snabbare :) Pa bussresan ner satt jag med oronproppar for jag trodde seriost jag skulle bli mer dov an vad jag ar.
Nu ska jag ga och ata pa ett ashram...ska skriva mer om vad det ar sen.
söndag 18 mars 2007
Nästa stopp: Indien
Tjoho!! Hela jag spritter av resfeber...det här ska verkligen bli spännnade :)
Har flängt runt med bilen över halva Stockholm de sista två dagarna för att fixa allt inför resan, och nu står min fina ryggsäck på hallgolvet och lyser av förväntan. Har packat otroligt snålt, bara 1/3 del, och jag har verkligen varit detaljerad i planeringen. Är nästan lite förvånad över mig själv... Jag kan tydligen om jag vill.
Har velat åka till Indien länge, och nu blir det av. Vi får se hur denna resa utvecklar sig, första stoppet är Bangalore, för att sen flyga vidare till Chennai (Madras).
Nu måste jag sova, annars kommer det vara en zoombie som kommer fram i gryningen.
Har flängt runt med bilen över halva Stockholm de sista två dagarna för att fixa allt inför resan, och nu står min fina ryggsäck på hallgolvet och lyser av förväntan. Har packat otroligt snålt, bara 1/3 del, och jag har verkligen varit detaljerad i planeringen. Är nästan lite förvånad över mig själv... Jag kan tydligen om jag vill.
Har velat åka till Indien länge, och nu blir det av. Vi får se hur denna resa utvecklar sig, första stoppet är Bangalore, för att sen flyga vidare till Chennai (Madras).
Nu måste jag sova, annars kommer det vara en zoombie som kommer fram i gryningen.
torsdag 15 mars 2007
Sista dagen i Kbh
Så var dagen här...sista dagen på jobbet på psyket i Köpenhamn. Och faktiskt sista dagen i min Danmarksepok. Vad hände??
Usch, nu känner jag mig riktigt sentimental. Bott här i 7 år, och nu är detta slut. Känns galet, märkligt och sorgligt, men också spännande och jag känner mig förväntansfull inför vad som ska hända i framtiden. Kasta sig ut i det okända.
Får lite lite flashbacks till den kaotiska tiden efter gymnasiet, då man famlade i mörkret efter stenen att sätta sin fot på. Fast då hade jag absolut ingen aning vad jag ville med mitt liv, och var trots allt väsentligen yngre. Man kan ju hoppas på att man har lärt sig lite med åren...blivit mer vis. Även om jag ibland tvivlar starkt på det.
Köpenhamn finns alltid kvar, och jag har fina vänner kvar i stan, som jag gärna vill komma och hälsa på så ofta jag kan. Tror det blir bra att komma till en liten stad, där jag kan få utlopp för mina friluftsintressen och komma in i jobbet. Gillar inte stora sjukhus där man ska ut med armbågarna för att komma fram och man blir en super-kandidat, och det var därför jag valde ett litet sjukhus. Där kommer man oftast snabbare i i rollen, och får ta ett stort ansvar.
Dessutom är det inte värre än så att det tar 3 timmar med bil till Stockholm och Oslo, och om jag vill resa vidare därifrån kommer jag lätt till Köpenhamn. Det är lätt att ta sig därifrån, om man vill, och det var faktiskt ett av argumenten till varför jag valde det. Kiruna, som också var på tapeten, kan man verkligen inte ta sig ifrån om man får ett plötsligt infall...så det försvann ganska fort, trots underbar natur och kanonmöjligheter iform av skidåkning, vandring, klättring etc.
Nya möjligheter, nya utmaningar. Man får leva i känslan en stund att det känns lite vemodigt att lämna det trygga och invanda, men sen lägga det åt sidan. Se framåt och tänka: Detta blir spännnade!
Dessutom är jag ju ledig nu i 6 veckor, då jag bland annat ska dra till Indien och Riksgränsen. Jag borde faktiskt inte klaga, för det är inte alls synd om mig känner jag nu... Nu fick jag resfeber istället :) Det svänger fort i känsloregistret!
Usch, nu känner jag mig riktigt sentimental. Bott här i 7 år, och nu är detta slut. Känns galet, märkligt och sorgligt, men också spännande och jag känner mig förväntansfull inför vad som ska hända i framtiden. Kasta sig ut i det okända.
Får lite lite flashbacks till den kaotiska tiden efter gymnasiet, då man famlade i mörkret efter stenen att sätta sin fot på. Fast då hade jag absolut ingen aning vad jag ville med mitt liv, och var trots allt väsentligen yngre. Man kan ju hoppas på att man har lärt sig lite med åren...blivit mer vis. Även om jag ibland tvivlar starkt på det.
Köpenhamn finns alltid kvar, och jag har fina vänner kvar i stan, som jag gärna vill komma och hälsa på så ofta jag kan. Tror det blir bra att komma till en liten stad, där jag kan få utlopp för mina friluftsintressen och komma in i jobbet. Gillar inte stora sjukhus där man ska ut med armbågarna för att komma fram och man blir en super-kandidat, och det var därför jag valde ett litet sjukhus. Där kommer man oftast snabbare i i rollen, och får ta ett stort ansvar.
Dessutom är det inte värre än så att det tar 3 timmar med bil till Stockholm och Oslo, och om jag vill resa vidare därifrån kommer jag lätt till Köpenhamn. Det är lätt att ta sig därifrån, om man vill, och det var faktiskt ett av argumenten till varför jag valde det. Kiruna, som också var på tapeten, kan man verkligen inte ta sig ifrån om man får ett plötsligt infall...så det försvann ganska fort, trots underbar natur och kanonmöjligheter iform av skidåkning, vandring, klättring etc.
Nya möjligheter, nya utmaningar. Man får leva i känslan en stund att det känns lite vemodigt att lämna det trygga och invanda, men sen lägga det åt sidan. Se framåt och tänka: Detta blir spännnade!
Dessutom är jag ju ledig nu i 6 veckor, då jag bland annat ska dra till Indien och Riksgränsen. Jag borde faktiskt inte klaga, för det är inte alls synd om mig känner jag nu... Nu fick jag resfeber istället :) Det svänger fort i känsloregistret!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
