Livet går vidare

Till sist har jag gjort upp med demonerna i Kbh och beger mig nu hem. Hem till Sverige. Nu har jag lämnat byen både fysiskt och mentalt. Äntligen.

Attack

Snuvig, snuvig och åter igen snuvig. Varför vill alla bacillusker äta på mig? Kanske ska börja knapra piller igen, och bidra med lite fler resistenta bakterier. Eller så låter jag bli.

Uppdrag slutfört

Iförd träningskläder, åkandes på ett par ordentligt klistriga skidor och med stavar som sitter bergfast i handen såg jag skylten efter klättrandet upp för den första branta backen: Mora 88 km.
En aning knäckande, men ibland överraskar man sig själv med att ens hjärna har en förmåga att dra fram den mest positiva sidan av sig själv. -88, det var ju det året Celine Dion vann ESC. -78, då föddes jag, -68 föddes min bror osv.
Sträckan i kilometer, blev omvandlat till årstal med diverse människor som var födda eller särskilda händelser som hade hänt just det året. Fint, och effektivt. Är det det som kallas mental fokusering?

Vackert väder, fina spår och glädje som byttes till lite mindre fina förhållanden de sista 3 milen. Soggiga uppkörda spår, ett lätt regn och skidor som sög fast i den blöta snön. Inte mycket fick man gratis, eftersom det även var ett evigt kryssande runt människor som inte kunde fatta att högertrafik även gäller skidåkning. Bitvis jobbigt, men vilken njutning när jag gick i mål.

Jag gjorde det! En euforisk känsla fyllde min kropp, och ibland har jag svårt att förstå att det är sant. Jag har åkt 90 km i Fäders spår.

Inlåst

Att kalla mig flitig bloggskribent vore att överdriva, men nu kanske ett tappert försök görs igen. Känner att mitt bloggskrivande börjar likna min sällan använda dagbok, och som verkar ha en tendens att upprepa ens invanda mönster. Lustigt. Här finns nog förklaringen till varför man inte blev journalist; stackars ens arbetsgivare i sådana fall eftersom man skulle vara vansinnigt oproduktiv.

Sitter inlåst på sjukhuset, då dörren till omklädningsrummet har gått i baklås. Ett febrilt försök att öppna dörren var totalt verkningslöst. Tvärdött, inte en tillstymmelse till att ens kunna vrida upp låset. Fan.
Ringer växeln, som kopplar mig till nån sur vaktmästare. Jaha, har du glömt nyckeln? Nej, jag kan inte få upp låset! Har du provat? Vad tror du?! Men det kommer kosta 1100 kr för att öppna. Jaha, men det tänker inte jag betala, det får nån annan fixa. Jag måste hem. Det kommer ta lite tid innan jag kommer, jag är nämligen 4 mil bort, och det är jag som är i beredskap. Vilken idiot! Sen när är en som är jour 4 mil bort! Tänk om jag skulle säga samma sak, då hade det blivit ramaskri!

Vrålhungrig, sur, och lite lätt uppgiven sitter jag nu och häckar på sjukhuset. Kan inte komma åt mina kläder, inte min bilnyckel och ingen hemmanyckel. Nu gäller det att mobilisera alla positiva tankar som finns i huvudet. Det är iallafall varmt härinne.