Så var man tillbaka efter två månaders paus. Kände att jag inte hade nåt intressant att skriva, och egentligen har jag inte det nu heller. Men what the hell. När jag sitter där på hemmet om en herrans massa år, kanske man kan hitta sina gamla inlägg i cyberspace och komma ihåg den produktiva tid i livet man en gång upplevde. Känna att då var jag levande, nu är det minnen.
Minnen är fina. Ska vårdas.
Nu är min kirurgplacering ett minne blott. Vad hände? Jag som just började. Har lärt mig nåt enormt, utvecklats i min yrkesroll, känner mig mer säker även om man aldrig kommer vara fullärd. Men vem är det? Att utvecklas är att känna sig levande.
Har bitvis varit hårt, men mest otroligt roligt. Har nog det bästa yrket man kan ha, och vilken tur att jag känner så. Jag som tvekade så enormt flera gånger under studietiden. Kickarna man känner när man har gjort nåt bra gör en hög. Kan man bli en drugjunkie av sitt jobb?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej gumman!
Vad roligt med ett nytt inlägg, och framför allt ett positivt sådant! Vad härligt att känna att du har världens bästa jobb. Själv undrar jag vad jag gör här egentligen. Inte alltid. Den här vecka har varit jätterolig men dipparna blir fler och längre hela tiden.
Kirurgplaceringen är slut skriver du - vad blir det istället?
Jag hoppas vi kan ses snart. Har du tid med ett besök kanske?
Puss och kram!
Elin H
Hej tjejen!!
Vad roligt att du läser min blogg :)
Jo, det känns skönt att man har kommit rätt! Från kirurgen och över till medicinplaceringen (6 mån). Men innan dess har jag 4 veckors kompledig, så jag ska med Annamaria till Brasilien och hälsa på hennes biologiska familj bland annat.
Funderar du på annat? Byta jobb? Nytt barn?
Skulle vara kul att ses, för det var väldigt länge sen, och höra allt!
Skriv gärna ett mail och berätta hur du har det!
Stor kram
Tjena Fia. Kul att du börjat skriva igen! Man får väl tacka för senast. Var jag där? Hade jag kul? Hahaha men inte lika skoj dagen efter...
Massa kramar
Skicka en kommentar