Spöket

Tillbaka på ferie i byen. Blicken vandrar över gatorna för att se människan som har upptagit mina tankar. Känner mig lite frånvarande och uppspelt, borde egentligen glömma, men så svårt när nån rör runt i ens känsloregister. Visste vad det var från början, en höstromans, men lyckades sylta in mig. Så otroligt osmart.

En sekunds tankefrihet, när jag står och hänger vid springvandet. Där mitt bland alla människor kommet han glidande. Han är i stan. Tror inte det är sant. Mina ögon stirrar, öppen mun och ett förvånat uttryck i ansiktet. Fortsätter stirra, vet inte var jag ska ta vägen.

Långt hår, en löst hängande skjorta och armybyxor. Ett flum, en bohem. Han går brevid sin vän, samma typ som han. Liknar två personer uttagna ur grungeeran. Känner mig förvirrad. Vad säger min magkänsla? Vet inte. Kan inte lita på mig själv. Blir helt plötsligt åter igen varse om våra olikheter. Känner mig malplacerad, och blir chockad över att jag känner mig obekväm i mitt eget jag. Som om jag var för fin, och inte duger.

Kollar bort. Vill inte säga hej, trots att han går 3 meter ifrån mig. Vad ska jag säga? Reagerar reflektoriskt, kanske korkat. Ångrar mig, tycker det är bra. Har sett ett spöke, och handlar därefter.

Senare på kvällen kände jag mig lugn. Dags att glömma och gå vidare. Har otroligt roligt!

Nu sitter jag här. Vill ha kontakt, men får inte. Får inte, eftersom det bara skadar mig själv. Vill jag egentligen ha just honom, eller är det för att jag möter motstånd?

Förnuft och känsla går inte alltid ihop.