Klassfesten

Var på klassfest i helgen med min gamla gymnasieklass från Stockholm. Det har gått hela 10 år sen jag tog studenten, och vart tog tiden vägen? Det kunde ha blivit katastrof. Stelt, konstlat och ett evig upprapande om vad vi gjort i livet, men istället vart det bara genuint trevligt. Riktigt trevligt. Avslappnat.

Vi skulle träffas i parken där vi hade champagnefrukost, den 6 juni 1997. En hel hög med vuxna (vissa mer eller mindre) människor som inte setts på ett helt decennium. Eller rättare sagt; vissa har jag sett ganska mycket, andra har jag inte sett sen studenten.
Den mest progressiva perioden i våra liv har flutit förbi. Tiden då man förändrar sig mest. Flyttar hemifrån, reser ut i världen, börjar på universitetet, träffar en kärlek, kanske stiftar familj, separerar och utvecklar andra sidor än de man trodde man hade.

Egentligen är det inte så konstigt att det vart så trevligt, för min gymnasieklass var väldigt samspelt. Kommer ihåg att jag inte ens ville ta ett år utomlands för jag trivdes så bra. Nu förstår jag varför.

Vi körde en runda där man fick göra en kort resumé på de gångna 10 åren, och det var en formidabel lösning på det eviga uppramsandet. Alla verkade nöjda med sina liv, och vissa av oss hade gjort val vi inte trodde skulle ske på gymnasiet. Fantastiskt intressant.

Matchen Danmark-Sverige engagerade oss och vissa av järngänget avslutade kvällen i Stockholms nattliv. Vi vart eniga om att detta måste göras igen eftersom det kändes helt naturligt, trots att 10 år hade förflutit. De flesta var sig lika.

Känner mig glad.