Livets läxa

Hörde idag en otrolig historia. En människa grundlurad i främmande land. Händer det bara vissa, eller skulle det kunna hända vem som helst? Känns som om det är större sannolikhet att det händer den tidigare sorten, dock medveten om att jag kan ha fel. Kanske skulle det även kunna hända mig. Känns dock som om vissa av oss har en medfödd skepsis mot andra, som ibland kan sätta käppar i hjulen, men som också kan göra oss medvetna om eventuella risker. En säkerhetsbarriär.

Han som blev lurad är fri i sinnet, kanske ska man kalla det naiv. Eller är det för starkt? Blev iallafall inte förvånad att det var just han, och inte nån annan jag känner. Känner mig lite dum att jag fick den känslan, men ibland undrar man varför inte varningsklockorna ringer hos vissa. Att kroppen säger nej. Det här är fel, backa. Hade jag reagerat likadant? Hamnat i samma situation? Svårt att uttala sig om, eftersom jag inte var där, men jag tror inte det. Eller hoppas.

Åter igen blir jag medveten om vilka vägar man kan ta i livet. En del bättre än andra. Har alltid önskat att jag ska vara mer öppen, hitta alternativa vägar, vara fri i sinnet. Utan att för den saks skull tappa fotfästet och hamna i problem. Har avundats dem som huvudstupa kastats sig in i nya kontakter utomlands för att suga in den nya kulturen, men känner nu att en viss skepsis nog bara är bra.

Den enda man kan lita på är sig själv. Låter cyniskt, men sant. Vi föds ensamma, och dör ensamma. Där emellan ska vi hantera relationer med andra, men sluta förvånas över hur folk beter sig. Vi är dem vi är.