Ålder

Funderar på åldersnojan som florerar i samhället. P3s Kvällspasset diskuterade det rådande klimatet bland dagens människor. Vi är mer stressade över att livet rinner förbi. Vill hinna uppnå allt, ett evigt eftersträvande efter självförverkligande samt tron på att vi för evigt är unga, och den stress som kommer när man inser att man är vuxen. Eller borde vara vuxen.
Allt man ville göra men aldrig hann eller inte vågade.

Men när är man vuxen? När man är 18, 25 eller 30? Eller är det inte åldern som bestämmer, utan vilket stadie i livet man är i? Börjat jobba, slutat plugga, gift sig, fått barn eller när man får första bilen? Eller är det den mentala mogenheten som bestämmer?

Själv känns det som jag står mitt emellan. Kan inte definiera mig själv. Känner mig vuxen och trivs med det, tar ansvar och känner det är skönt att ha fått mer kött på benen. Det som gör mig förvirrad är att jag i vissa situationer känner mig väldigt ung och oansvarlig, för att i en annan situation känna mig gammal och grå.
Känslan av att känna sig gammal skapas ofta av omgivningarna, vilket irriterar mig. Som om man måste vara och bete sig på ett speciellt sätt bara för att man är 28. Blir illa berör av det, för det känns som att jag blir reducerad till en siffra istället för att de ser mig: Sofia.

Fast irritationen försvinner ganska snabbt. Undrar bara hur länge åldersfokuseringen kommer sitta i? Vet att det är lätt att försköna gamla tider, men var det inte så att högre ålder gav större pondus förr i tiden?
Enligt P3 verkar samhället tycka att The Best Time is Gone när man är 24 år. Hemskt, med tanke på den mognad och insikt man oftast uppnår i högre ålder. Vad är den inte värd?

Konklusionen för ögonblicket är att jag har mycket tid till att tänka när jag guppar runt i en roddbåt tillsammans med 3 andra, och stillheten infinner sig för att långsamt invänta den efterlängtade fisken. Får nog fundera lite till.