Lätt, det ska vara lätt att umgås med människor. Flyta på och inte vara krångligt. Intressant fenomen det där med personkemi. Visa klickar man med direkt, andra kan man umgås med i flera år utan att man egentligen kommer på samma våglängd.
Vad skapar detta? Var kommer det ifrån?
Detta gör sig definitivt gällande i kontakten med patienter. Var makteslös, kokade, ville skrika: men hör du vad jag säger??? Kunde ha mosat den andre, kände mig som ett stort svart hål. Hjälp. Vilken prövning för det professionella beteeendet och tålamodet.
Det enda som kom ut var väl valda ord, allt för att kunna övertyga. Kanske med lite mer tryck och en aning mer irriterad än vad som hade behövts. Måste vara självkritisk för att komma nånstans.
Övning ger färdighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
hej stumpan! hur går det med jobbet? oh framförallt, blev det nåt msn? :)
Jag träffade den där igår. Skulle hälsa att de har glutenfritt bröd på sthlms enda etiopiska restaurang. :)
Kram, hoppas vi hinner ses innan jag åker!
vart är du fröken...:)
*abstinens*
har vart så sjukt trött sista tiden att jag fullständigt har glömt bort att skriva. får ta och skärpa upp mig snart :)
ja det får du..:) har du orkat lägga upp några kort då?
(nej, inte jag heller..;)
Skicka en kommentar