Trassel

Så fruktansvärt jobbigt, ledsamt, så pinsamt men också en lättnad. Många känslor när ett uppbrott kommer.

Hemma hos min goda väninna. Hade känt mig sorgsen hela dagen. Hon fick mig att släppa fram mina känslor som välde ur mig. Grät, grät och grät. Kan inte må som jag har mått. Ofta har mina tankar kretsat kring honom. Han har dykt upp som gubben i lådan ett ex antal gånger. Det är inte sunt. Jag har levt med en gnagande känsla inom mig, där mitt liv i många fall har kretsat kring när jag ska träffa honom igen, utan att leva här i nuet. Detta har pågått i månader, med start innan jul. Förfärligt, kan gråta av bara det. Han som uttalat högt, klart och tydligt att han inte vill ha mig. Iallafall inte som kæreste.

Ändå har jag levt på hoppet. Fastän jag vet att vi är i helt olika stadier i livet, och förnuftet säger till mig att hitta nån annan som jag kan bilda familj med. Det där jäkla förnuftet kan ju slänga sig i väggen! Känslorna styr, iallafall i min värld. Det har varit två kolliderande krafter.

Nu hade jag målat upp en fantasivärld, som fullständigt krackelerade innan det ens har börjat. Har levt i bubblan, Roskildefestivalen, där allt skulle bli mysigt. Vi skulle lyssna på koncerter och mysa i tältet. Men hur gör man det, när han man drömmer om, vill leva ett fritt liv? Tycker jag är fantastisk, men men...

Han tänkte iallafall rationellt om någon. Du bor där, jag bor här.

Samtalet hos väninnan resulterade i att jag måste bryta. Bryta ordentligt. Inte som vi gjort tidigare: lovat att vi ska bryta men fortsatt skicka lite sms, nåt mail, skrivit på msn. Det fungerar inte. Jag har lagt mycket större vikt vid det än vad han har gjort. Blomman i mig har fått sin näring. Det har varit väldigt tydligt.

Kände mig kräkfärdig, ville gömma mig, hade examensångest. Vi bestämde träff och det tog på sin höjd 5 minuter. Han förstod, men vad hade man annars förväntat sig. Han hade ju inte lagt nån vikt vid vår relation.

För mig? En lättnad, men också en sorg. Den olyckliga förälskelsen.

Så kommer pinsamheten. Hade inte fått pengar för maten som vi åt, och jag varken har eller hade lust att bjuda honom på den. Kalla mig snål, det bjuder jag på, men det är inte det det handlar om. Jag känner mig i underläge. Blottar att jag tycker om honom, och vill därför inte bjuda. Kanske konstig logik, men så kände jag.

Var tvungen att ringa, inget svar. Skickade sms, ett till. Förklara situationen. Stod fast vid mitt ord: ingen kontakt, men ville ha pengarna. Mötas igen? Han hade lagt sig. Slutade med att jag fick ringa igen och ge mitt kontonummer. Allt för att jag ville ha det överstökat nu, och inte ha nåt hängande.

Detta var 3 gången gilt på vår tur genom livet. Kan inte ha nån som upptar min tid på det sättet, bara självdestruktivt. Nu får livet fortsätta. Det är rätt beslut.