Bomull i huvudet

Bomull i huvudet. Kan knappt tänka en rak tanke och känner mig fullständigt korvstoppad. Egentligen har de första dagarnas intro varit väldigt bra, inte bara massa skräckexempel och information om hur exakt vi ska agera i varje situation och om vi inte gör så "så ligger vi fruktansvärt risigt till", utan istället känner jag mig trött för att allt är nytt. Precis som det är när man är ute och reser. Allt är spännande och nytt, och det gör att man blir matt. Men det är en skön matthet.

Vi är fyra som börjar samtidigt. Två från KI, och så Daniel och jag från Köpenhamn (eller KU som vi brukar säga för att reta de andra). Det känns som vi har varit runt i 3 dagar på Teknikmuseumet, precis som när man var liten. Fått göra test i MR-scannern, lekt med ultraljudet (jag hade en väldigt fin lever, njure och bukspottskörtel), undersökt varandras ögon och så blivit matade med en massa information om att vi "alltid ska ringa bakjouren om vi får problem". Ring hellre en gång för mycket än en gång för lite, för ni är under utbildning! Alla har tagit sig tid, och verkligen varit grundliga. Inga frågor är dumma frågor, så jag och den andra tjejen dundrar fram (ibland kanske man skulle vara tyst) med alla våra funderingar. Känner mig friare här än i Danmark, och tycker det är lättare att ställa "dumma frågor". Undrar hur introdagarna hade varit om jag hade stannat i Köpenhamn?

Ska bli skoj att börja arbeta, även jag nog ibland kommer vara slutkörd, ha eld som står ut ur öronen, och flera hjärnceller som bränts bort. Men nu är det helg. Ska mysa med de andra, för det blir nog inte nåt vilt festande i denna stad. Vill inte börja med att få en stämpel som den "oseriösa AT-läkaren, hon som ni inte ska gå till för att få hjälp". Skrämmande hur fort jungeltrumman går i små, små städer. Här gäller det sunda livet med friluftsliv, så istället får jag slå klackarna i taket i t.ex. Stockholm. Känns skönt, för då kan man vara fri när man åker iväg vissa helger.

Ut och njut av våren.